- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
258

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

258’

19.

— Det är jag som är skulden till din olycka,
till Eugènes, till allas vår! — Dessa voro
öfverstin-nans första ord till sin make, då hon en dag i
slutet af Augusti återkem till hemmet; detta hem, som
icke mera var deras, men som de dock en kort tid
ännu fingo bebo.

Hennes ton var så djupt allvarsam, att det ej
behöfdes mer än denna fåordiga sjelfanklagelse .för
att säga dem, som hörde henne, huru mycket några
veckors sorg och sjukdom förändrat hennes sätt att
betrakta sig sjelf och allt. Det kunde ej vara blott
ögonblickets känslosvall som talade ur henne;
förändringen i hela hennes väsen var så stor, att Ada
häpnade vid den granskning hon hade godt tillfälle
att göra, medan de båda makarne, slutna i hvarandras
armar, blandade sina tårar, och i afbrutna ord
ömsesidigt anklagade sig och urskuldade hvarandra.

Hon hade velat smyga sig bort från en scen,
den hon tyckte böra vara utan vittnen; men hennes
styfmor tillät det icke, utan qvarhöll, hårdt pressad
uti sin, hennes hand, som hon vid gåendet uppfor
trappan fattat. Och täta tryckningar af denna hand
sade henne att det ej var ett omedvetet konvulsiviskt
tag hvarmed den qvarhölls, utan att öfverstinnan just
ville hafva henne med vid detta första meddelande
makarne emellan.

Det hade varit ett stolt, friskt och ännu skönt
ansigte, som med leenden, hvilka bildade täcka
gropar i fylliga och röda kinder, nickat sitt afsked, då
ångbåten lade nt från bryggan. Det var ett blekt,
aftärdt, med den djupaste smärtas prägel, som vid
återkomsten stirrade på de genom en tårdimma
skådade vännerna. Och i fullkomlig öfverensstämmelse

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free