- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
266

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

266’

deras fel och dårskaper, ja, man påstod sig hafva
alltid varit det. Hvar och en kunde nu ha sagt deras
öde förut, hvar och en hade ogillat deras öfverdådiga
lefnadssätt och spått att fattigdom och bigotteri skulle
bli slutet på visan. Alla gamla koketter hänga ju på
sig helgonkåpan när ingenting rigtigt vill klä’ dem
mer, och alla svaga stackare till äkta män krypa in
i den efteråt vid fruarnes släp, sade man. Att
öfversten redan så gjort var man säker på, ty blef
han icke med hvarje dag mera mager, blek och grå,
suckade mera än svor, och tillät bönestunder hållas i
sitt hus! Det var för ömkligt, för löjligt! Hela
stadens stora verld kom öfverens derom.

Ja, det var för ömkligt, så sade också öfversten
mänga gånger om dagen. Men löjligt kunde han nu
icke finna någonting, aldraminst det sorgespel, som
uppfördes i hans hus och som visst gjort honom
mager, blek och grå, men icke skulle göra honom till
"sirapskruka". Heta strider levererades som oftast
mellan de förr så såta makarne, hvilka nu stretade åt
hvar sitt håll, likt ett par hästar som dras. Utan
Adas och farbror Adrians bemedling skulle en
fullkomlig brytning egt rum, ty öfversten var i förtviflan j
och talade ej sällan om skiljsmessa, hvarvid
öfverstin-nan genast var färdig med ett skriftspråk till förklä- i
ring af sin beredvillighet att göra hvarje offer för
Herrans skull. Men de nämnde två jemkade och
medlade; de innehade god position med aktning af
båda de krigförande, och isynnerhet Ada, såsom
dotter och ständigt tillstädes, hade nu godt tillfälle att
öfva sig i qvinnans ädlaste kall: fridstiftarinnans.
Öfversten hade fattat stort förtroende för sin brors
och dotters gudsfruktan sedan han jemförde den med
"Mariannes rim- och resonlösa!"

— Du är så lagom, du — brukade han ibland
säga till Adrian, hvarvid denne i stor förskräckelse
försäkrade att lagom gudälskande vore jemt upp det
värsta man kunde kallas. Men som han i alla fall
sjelf tyckte att svägerskan borde vara mera lagom —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0267.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free