- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
282

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

282’

ha solsken i allas ögon till bröllopsljus, mamma! Och
Elmers tänker säkert som jag. — Yi vänta heldre till
en annan dag.

Hon kände att det icke skulle bli lätt att säga
till Elmers: Låt oss uppskjuta! Hon visste att han
högst ogerna skulle gå in derpå, att han åtminstone
skulle vilja ha bättre skäl för uppskofvet än Thérèses
nervattacker; och hon tyckte sig ha lika liten rätt
att förråda dennas hemlighet som om den blifvit henne,
anförtrodd under tysthetslöfte. Men hon tyckte sig
icke heller ha rätt att bli hans maka, då den arma
systern led så grymt deraf. Hon måste åtminstone
först ha ett samtal med henne, och detta var icke
att tänka på i afton. Utan tvekan, men med ganska
klent mod, gick hon således ned, icke in i salen,
hvarest alla skulle ha kommit omkring henne med
undran och frågor, utan i sin farbrors rum, dit hon
genom Sara-Stina bad Elmers komma.

Den otrefliga spänning, som uppstått i det lilla
sällskapet, då öfversten, i stället för att införa
bruden, kom med underrättelse om ett sjukdomsfall, hade
naturligtvis för ingen varit så pinsam som för Elmers.
Endast öfverstens på hedersord gifna försäkran, att
Ada mådde fullkomligt, väl och ej skulle vilja att hon
ginge dit upp, hade afhållit honom från att genast
skynda till henne. Men att nu hålla honom tillbaka
en sekund skulle ha varit omöjligt; och ehuru ingen
hörde hvad den hedersvärda kokerskan sade till
honom, sågo alla på honom till hvem hon blifvit kallad,
då han flög ifrån ett samtal med Lejonram, hvilket
han, med tankarne uppe i vindslokalen, äfven förut
illa nog underhållit. Allas väntan antog en gladare
karakter sedan de sett honom gå.

Väntan blef uu icke heller lång, ty snart
inträdde brudparet arm i arm, och bruden, utan krona,
med en fugtig glans i sina ögon och betydligt lättare
sinne än då hon begaf sig utför vindstrappan, neg för
pastorn, sedan hon med ett smekord och en
omfamning uppgjort sin sak med far och farbror, och utbad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free