- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
287

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

287’

förrän hon lärde det vid farbrodrens dödsbädd. Ty
fastän vi hafva sagt att det var frid der, var fridén
ej af det slag som icke vet utaf någon strid.

Väl hade Adrian i all sin tid hört till de
menniskor man kallar goda. Han hade aldrig med vett
och vilja gjort ens en mask för när, utan så
oförargligt och välvilligt gått sitt lif igenom, som endast få
göra. Men syndaregistret steg ändå till en så
förfärande längd, då det nu på sistone framlades för
samvetets pröfvodom, att stunder af ångest och
au-fäktelse de sista dagarne påkommo honom, stunder då
Satan begärade honom genom angrepp på hans tro,
som läto dess ankare vackla likt ett bräckligt rör,
till dess det efter några hårda’tag högg sin hulling
djupare fast i den oförgängliga salighetsklippan, så
att fiendens arm måste släppa efter och den sjuke med
ett leende på sina bleka läppar sade:

— Visst kommer jag med en stor syndabörda,
men Jesus har lofvat taga den på sig. Han möter
mig med sin rättfärdighets klädnad, i hvilken jag kan
ingå i hans rike, och på den vissheten vill jag dö i
hans heliga namn.

Men först efter flera sådana försökelser och
segrar, under fortsatt tärande och tåligt burna plågor,
kom den stadiga och goda friden, då en förklarad
glUns göt sig i halfbrustna ögon och då vissna läppar
hviskade:

— Min vän är min och jag är hans 1 Och jag
ser honom så som han är!

Så sagdt somnade herr Adrian till den långa
sömnen, som dock blott skulle tyckas honom ett
ögonblicks blund. Och hans hjertas barn knäböjde vid
hans lik med tårar långt mera ljufva än bittra, med
böner som andades tacksägelse och lof.

Kommo så de andra, slägtingar och vänner,
tjenare och barn, med steg så tysta som fruktade de
att väcka slumraren ur hans sälla ro. Alla villa de
se honom ännu en gång, alla fällde de en glimmande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free