Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288’
tår på hans stoft och fägnade sig åt det ljusa uttryck
som döden lemnat i hans anletsdrag. —
Äfven uppe i vindsrummet, der Thérese alltjemt
måst qvarblifva, trädde slutligen den goda friden.
Febern bröt sig, yrseln upphörde. Thérèses ungdom
segrade öfver sjukdomen, och under det- hon långsamt
men synbart återgick till lifvet, fick en bättre anda
småningom makt öfver henne.
Öfverstinnan hade visserligen begagnat hvarje
redigt ögonblick som Thérese haft för att bedja och
läsa vid hennes bädd; men dottren tycktes icke taga
något godt intryck deraf. Ofta hörde hon det ej af
rent fysisk svaghet, stundom yttrade hon otålighet
öfver det myckna läsandet, och några gånger uttalade
hon ord så grymma, att de som tveeggade svärd borde
skära i en moders hjerta och lära henne rätt lifligt
känna hur angeläget det är att söka Herran och få
i honom sin starkhet, innan man emottager de dyra
himlalånen, barnen, till att fostra för evigheten. Ty
om man än sedan af hans nåd blir dragen till
honom och vill föra dem med sig, kunna förfärligare
ögonblick komma, då de säga: Hvarför visade du mig
ej till Honom, då mitt hierta ännu var ett mjukt vax
i din hand? Nu har det hårdnat, har blifvit hvad
du gjort det till: ett flärdens och dårskapens tempel,
och kan ej tro på hvad du säger, emedan det är så
olikt allt hvad du förr sagdt och lärt mig.
Men just efter de tillfällen, då Thérese gifvit sin
mor en så bitter lexa, hände det att hon tryckte sina
hopknäppta händer hårdt mot pannan under en sakta
qvidan, som vältaligare än ord sade att hon ändå
kände sig behöfva religionens tröst, fastän hon icke
kunde taga den af henne. Och när Ada då intog den
plats som öfverstinnan suckande lemnat, sade Thérese
en dag:
— Bed för mig, Ada! Ack, om du ville lära
mig bedja!
Och efter denna uppmaning, som Ada emottog
med djup misstro till sin förmåga, men desto högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
