- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
291

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

251’

glänsande och i rosenrödt skiftande naglar nu hade
en blåsvart anstrykning, och fortfor:

— Ack, om någon hade fört mig att tänka på att
jag innan kort skulle ligga så här! Den tanken hade
bort vara med mig under hela min ungdomstid, som
då skulle ha fått en annan rigtning, ilen jag hade
väl icke trott det om man än sagt det. Brådmogen
i de afseenden der jag bort vara menlös och barnslig,
men fullkomligt omogen i allt som kunnat gifva stadga
och skydd åt mina första steg i sällsliapsverlden, kom
jag ut vid femton år. Mamma skulle nog haft lust
att hålla mig tillbaka ännu något år, ty hou ville
gerna spela ung sjelf i det aldralängsta och det lät
sig icke göra med en fullvuxen dotter bredvid sig;
men jag hade vetat skaffa mig så pass välde, att det
blef så som jag ville och fåfängan öfver mina triumfer
fick ersätta henne dem som hon sjelf måste förlora.
Jag firade verkligen triumfer och glömde derunder
för en tid min barnsliga passion. Men hvad jag ej
kunde glömma var harmen öfver hans likgiltighet, och
jag tror nästan att mina framgångar fägnade mig
aldramest derföre att han skulle se h ini firad och
beundrad jag var. Kanske närde jag ett hemligt hopp
att exemplet skulle verka, men emellertid trodde jag
att jag alldeles icke mer tyckte om honom. Det
hände några gånger att Elmers lät märka ett
bestämdt ogillande af mitt öfvermod och mitt flärdfulla
lif. Den naturliga välviljan för ett barn som vuxit upp
under hans ögon förmådde honom att gifva mig några
varningar. Jag tog dem mycket illa och, hvad värre
var, mitt tokiga hjerta misstydde på det galnaste sätt
hans afsigt. Elmers anträdde sin resa just då jag
stod på höjden af min ära, det vill säga på höjden
af fraichcur och skönhet, och vid hans afsked kände
jag plötsligt åter, såsom under mitt fjortonde års
romantiska drömmar, att |ian betydde för mig mer än
allt annat i verlden, att det bästa, det varmaste, det
innerligaste af min själ tillhörde honom. Jag låtsade
likväl "ej om något; men sedan han var borta grät

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free