- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
292

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

292’

jag åtminstone en halftimma och hade ej den
aldra-minsta lust att kläda mig till middagen, ehuru jag
visste att pappa hade bjudit flera herrar. Min
bedröfvelse fortfor tilldess jag föll på den idéen att en
dold, men brinnande passion måste vara skälet för
Elmers’ resa, att det var svartsjuka som talat ur de
varningar och råd han gifvit mig, att han ansåg sin
kärlek för mig alldeles hopplös och derföre hade
låtsat så mycken likgiltighet han förmådde, tilldess
slutligen rolen blef honom alltför outhärdlig och han
flydde långt ifrån min åsyn för att söka glömma sina
qval. Med denna sköna roman förströdde jag min
saknad och hindrade derjemte min kärlek att dö af
brist på näring. Min inbillning rufvade på den och
utspann den allt längre och skönare under de få
ensliga stunderna mellan det jag jagade från nöje
till nöje. Mitt största nöje — — ack, Ada! det
kostar på att vara så här upprigtig och isynnerhet
att vara det mot dig. Men jag har föresatt mig att
ärligt säga dig allt. Mitt största nöje var att
förvrida hufvudet på unga karlar, fastän jag hvarken
kunde eller ville fästa mig vid någon af dem. Det
hörde till min roman, att när Elmers återkom skulle
jag ha en mängd friare vid mina fötter och förskjuta
dem alla för hans skull. Likväl tyckte jag emellanåt
också att pappa och mamma borde tvinga mig att
välja en ofantlig rik grefve i stället för den ofrälse
ryttmästaren, som då skulle dö af sorg på min
bröllopsdag.

— Men, Thérèse lilla, talar du ej nu alltför
mycket? Jag är rädd att det mattar dig.

— Åhnej, låt mig tala! Det behöfs i alla fall
så få ord mer. Elmers återkom och mina illusioners
fantastiska byggnad ramlade för alltid. Han kom
med samma hjertliga välvilja för hela vårt hus som
han alltid hyst, men icke en hårsmån mer för mig
än de andra syskonen, utan snarare mindre;
åtminstone förekom det mitt afundsjuka sinne, som visade
han Emérence ett afgjordt företräde. Emérence hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free