- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
294

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

294’

härda med mig så som jag stack och pinade dig.
Ditt konstlösa väsen gjorde det icke svårt för mig
att upptäcka att äfven du älskade Elmers, och af
dubbelt skäl tog jag sedan helst honom till
skott-tafla för mina anfall. Det der som jag berättade dig

en gång —–Det var verkligen sannt att ett

sådant ryckte gått, att en dålig menniska meddelat
mig det och att det en tid mycket plågat mig —
icke för det att jag trodde det, ty detta gjorde jag
aldrig, men jag led af en grym förbittring öfver
detta sqvaller. Nu hade jag likväl ej på länge tänkt
derpå förrän det under sjukdomen stod fram för
minnet, såsom allting obehagligt gör när man har så god
tid att ligga och idissla all lifvets malört. Jag trodde
visst lika litet då som förut att det låg någon
sanning till grund för den- dumma historien, men jag
tänkte att om du ...

— Säg ingenting mer! — afbröt henne Ada med
bittra tårar i ögonen. — Ack, Thérèse, Tliérèse hur
kunde du ...

— Man kan mycket, man kan allt som icke är
godt, när man är i den sinnesstämning som jag då
var. Jag fröjdade mig då jag såg dig plågas af
berättelsen, men jag fick dock aldrig den fröjden att
du verkligen satte tro dertill. När du sedan ...

— Gör mig till viljes och säg ingenting mer, —
bad Ada som åter sökte vara lugn. — Du tröttar
alldeles ut dig och hvartill tjenar det? Jag vet ju
nu redan att du var mycket olycklig, mycket
förvillad och felande samt att du nu ångrar detta. Låt
det vara nog! Du var grym mot mig den der
gången, men du pinades säkert sjelf icke mindre grymt
under det du spelade din rol så som jag aldrig kan
begripa hur du kunde.

— Åh, jag hade redan spelat så många slags
roler! Jag spelade beständigt någon, jag var aldrig
naturlig, aldrig sann förrän nu. Nu har jag föresatt
mig att vara det. Men jag skall tiga och hvila mig
en stund, eftersom du vill det. Du vet nu ändå hu-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:55:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/reada/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free