Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308’
— Men pappa får smörgås och skorpor, och jag
vill–-
— Rudolf!
Modren sade ingenting mer och tonen var ej
sträng, men den var allvarlig, och gossen visste hvad
den betydde. Om han fortfar med sitt viljande, skulle
han bli utan frukost. Mamma skulle med svidande
hjerta ta’ ifrån honom den föraktade maten sedan hon
stilla sagt honom, att pappa, som är en man och
redan arbetat flera timmar, kan äta mycket som ej
hans lilla son kan få, att många goda barn fingo nöja
sig med långt sämre frukost, och att Herren, som blef
menniska och litet barn af kärlek till oss, ofta hungrade
och hade intet att äta eller dricka, på det vi skulle
lära vara tacksamma och nöjda med det vi få. I klara
ord stod väl ej allt detta för Rudolfs minne, men ett
medvetande deraf hade han emedlertid. Han tystnade
och tårarna upphörde; men starka ryckningar i
mungiporna och klippningar med ögonlocken, under hvilka
det svälde hett och vått, vittnade om hur det jäste i
det späda, men viljestarka sinnet. Modrens blick dref
honom likväl snart till att taga en brödbit, och deii
lilla skeden kom i vällingtalricken, men det gick så
ytterst klent att få i sig det aldraminsta deraf, att
Ada började svettas vid att se derpå.
— Hur skall jag bära mig åt med den
sjelfs-våldige pojken! — suckade hon, då Elmers, efter
slutad frukost, förde henne bort till soffan, att på
afstånd åskåda Rudolfs beteende. — Det var på samma
sätt i går och i måndags. Han får ingenting annat
innan han ätit upp vällingen, och det sker kanske ej pä
hela dagen. Han skall gå och bli mager på denna
trånad efter smörgås och skorpor. Det är för olyckligt!
— Jag vet ett godt medel! — sade Elmers, som
känt en stor benägenhet att sträcka handen till
skorp-korgen och gifva gossen hvad han önskade så snart
han ej mer pockade derpå* utan tycktes sträfva att
låta sig nöja. — Om vi sjelfva äta groft bröd oeh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
