- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
317

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

317’

Bade hon snyftande. — Alla mina böner ha blott tjent
till att mera stärka honom i sin föresats, ty han ser
i mig den lede frestaren, som måste emotstås. Om
det är så lyckligt att jag får följa honom, så se vi
hvarandra ej mer, min Ada!

— Om du får följa honom!

— Ja du! Ehuru kär han verkligen har mig,
är det stunder då han säger att vi måste skiljas, att
jag skulle vara honom till hinder. Ty emedan jag ej
kan tänka lika med honom, utän vill lefva och dö i
tron på välsignelsen af vårt barnadop, är jag en
stötesten på hans bana.

— Min stackars, stackars Emérence! Detta är
förfärligt!

— Yi få dock icke öfvergifva hoppet att Gud
hjelper. Jag förebrår mig så mycket mitt klenmod att
icke mer lita på honom. Han, som vet att jag vill
och bör följa min make, kan bereda väg för mig och
skall vaka öfver oss i en fremmande verldsdel" så väl
som här.

— Hvad hör jag! Det är då afgjordt? —
utropade Elmers som, hemkommen från egorna, uppsökte
de sina på ängen och hörde Emérences sista ord.

Hon räckte honom gråtande sin hand. En
nervös darrning var hennes enda svar.

— Och Hal man»?

— Stannar qvar som disponent på Odinsberg till
dess det kan säljas, — svarade Ada, äfvenväl darrande
och i tårar.

— Åtminstone en lycka i olyckan att de bli
skiljda! Hvad egendomen beträffar, så lär nog
disponenten dra försorg om att den faller i värde ännu
mer än den redan gjort och att köpeskillingen
slutligen stannar i hans ficka, så vida vi inte, som jag
hoppas, finna på medel att qväsa den herrn. Och
när Lejonram väl kommer undan hans förderfliga
inflytande, så tror jag, min snälla Emérence, att det
ändå småningom skall lyckas dig att leda honom
till rätta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free