Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318’
— O, att så vore Guds vilja! — suckade hon
och en flygtig stråle brann i hennes öga. — Nog vet
jag att Albert älskar mig och att han vill det rätta,
fastän han blifvit så förvillad. Ack! jag visste att
jag skulle bli lättare till sinnes när jag blott fick
tala med er. Vet du, Elmers, min man har nu fått
solklara bevis på Halmans oredlighet och bedrägerier,
men i sin excentriska fromhet finner han sig nästan
skyldig att så mycket mer hylla honom i stöd af
ordet: När någon slår dig på ena kindbenet, så vänd
ock det andra till, och om någon tager kjortelen ifrån
dig, så låt honom ock hafva kåpan med.
— Det är för rasande! Nå, han påstår väl om
honom också att han är en "troshjelte brinnande i
andanom, ehuru en skurk i sina verldsliga förhållanden?
En suck var åter Emerences enda svar. Hon
märkte icke hur grymt hon misshandlade ett
lillkon-valjestånd, kring hvars saftgröna blad hennes fingrar
spasmodiskt snodde sig.
— "Vet du ännu hvarthän resan skall ställas? —
frågade Elmers med en ton som tillkännagaf lika väl
ånger öfver hvad han nyss sagt, som innerligt
deltagande i den unga makans sorg.
— Till någon af Söderhafs-öarna. Hvilkendera,
skall bestämmas då han lemnar England.
— Och du, älskade Emerence, har du mod, har
du krafter för en sådan resa? Har du tänkt på de
tusende mödor och faror som kunna möta er?
Emerence böjde sig ner och tryckte med
vemodig innerlighet en kyss på lilla Marias panna, då denna
från sin lekande irrfärd kom framspringande till dem.
Det var tydligt att Emerence tänkte: Jag har fått
lära att lida. Men hon klagade icke, ty hon tänkte
derjemte att Herren älskar äfven då han slår. Hon
sade icke heller med svärmeriets öfvermod: Hvad kan
jag icke lida och bära? hvad kan jag icke kasta ifrån
mig? Hand, öga, hjerta, allt är mig ett intet, en lust
att försaka! Naturens stämma talade hos den
barnlösa modren med full sanning, ehuru fången under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
