- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
323

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

323’

rmt. Med ett hjertskärande skri rusade Elmers in i
lågorna, att kämpa med dem om deras rof; och utan
ett ljud sjönk Ada sanslös till marken.

I sitt tröstlösa sökande efter åtminstone någon
qvarlefva af de älskade barnen, märkte icke Elmers
hur han blottställde sitt lif, kände icke de skador
som redan träffat honom. Men hans tjenares, hans
vänners rop och böner nådde hans öra, påminnande
honom om hans pligter mot dem och mot sin maka.
Han öfvergaf då den heta valplats, hvarest döden
endast stod att vinna, och knäböjande bredvid Ada, som
ännu ej återkommit till sansning, ehuru badad af
regnets strida droppar och Emerences varma tårar, tog
han henne som ett barn i sina armar, pressade
hennes liflösa bröst mot sitt så bittert qvalda, tryckte
sina skälfvande läppar på hennes kalla kind, men
visste knappt om han önskade genom sina
smekningar återkalla hennes medvetande.

Ack! hon skulle tidsnog vakna. Det vore ej
kärlek att störa den lyckliga glömska som hon nu
njöt. Han bar henne stilla bort, på det icke hennes
första blick, då hon uppslog ögonen, skulle möta de
grymma lågorna.

Hans folk, som hastigt samlat sig, sysselsatte sig
med att hindra eldens vidare spridning. Det häftigt
nedströmmande regnet-, som jagat dem i fyrsprång hem
från arbetet, underlättade deras bemödanden;
byggnadens afskiljda läge bidrogo äfven till god framgång,
och snart var en glödhög, hvarutur blott någon liten
lätt kufvad flamma uppblossade, det enda återstående
af förödelsen.

Elden var redan släckt då Ada med en djup suck
vaknade ur sin dvala och kastade förvirrade blickar
omkring. Hon förde handen till pannan, såsom skulle
den hjelpa till att reda ett underligt virrvar derinne,
och tillslöt ånyo ögonen medan hon sökte samla sina
tankar. Men hastigt uppslog hon dem åter, ett rop
af ångest och fasa banade sig väg ur hennes bröst
och hon reste sig upp. Huru var det? hade alltsam-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0324.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free