Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324’
mans varit en förfärlig dröm? — Hon låg på sin
soffa, allt var stilla omkring henne, och hennes make
lutade sig, ömt hviskande, ned öfver henne. Hvad
var det han hviskade? Hon förstod det icke. Men
i detta älskade ansigte, som ville vara sä lugnt, läste
hon den förskräckliga sanningen midtunder hans själs
kamp för att ej förråda den. Och med konvulsivisk
häftighet sköt hon honom undan och störtade upp.
Elmers slöt henne i sina armar och qvarhöll
henne med mildt våld.
— Blif hos mig, min Ada! — sade han sakta.
Och tårar — ovanliga gäster i hans ögon — kommo
med en behöflig lindring för hans beklämda bröst.
— Blif qvar hos mig! — upprepade han under det
tårarne strömmade allt hetare och rikare. — Du har
nu ingen mer än mig, jag ingen mer än dig!
— Miua barn, mina barn! Min Budolf, min lilla
Mia! — ropade modren med sönderslitande ton, under
det hon vred sig för att komma lös ur den famn som
omslöt henne och brändes af tårarne som öfversköljde
hennes kinder och hals.
— Syster i Kristo, — böljade Lejonram och
reste sig från sin knäböjda ställning. Ty från det
ögonblick Elmers nedlade sin sanslösa hustru på soffan
hade han legat på knä i ett hörn af rummet. —
Syster i Kristo! Herren gaf och Herren tog. Förmår
du icke säga: Välsignadt vare Herrans namn?
Då öppnade sig äfven för A.da tårarnes ljufliga
källa. Hon knäppte ihop händerna och gömde sitt i
gråt badande ansigte vid sin mans skuldra. Hans
armar omfattade henne ännu innerligare än förut och
så stodo de några sekunder stumma. Lejonram,
framför dem med sina magra händer höjda öfver deras
hufvuden, blickade bedjande uppåt.
Ett sorl hördes utanför. Flera röster ropade på
ryttmästaren. Emerence, som äfven i bön och tårar
stått bredvid sina lidande vänner, var den enda som
märkte det. Hon öppnade dörren, gjorde ett lifligt
utrop, och — Budolf lefvande och oskadad, ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
