- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
325

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

325’

blek och ännu darrande, kom att kasta sig i
föräldrarnes famn.

Han lefde! han hade blifvit räddad! De hade
ännu ett barn!

Och se, de hade äfven stoftet af det barn som
icke mer var deras. Ty, tyst och försigtigt, såsom
det höfves den som bär en slumrande, inträdde strax
efter Kudolf ynglingen Oskar med lilla Maria på sina
armar, den snöhvita jordformen af en 6päd engel som
gått. till Gud.

De hade dessutom också den trogna tjenarinnan,
hvilken de trott begrafven med barnen. Ty med
tårar i sina ärliga ögon inträdde Lotta bakom Oskar
och hans dyrbara börda.

Hur hade de blifvit räddade dessa båda, som nu
holsades såsom uppståndna från de döda? — Genom
ett Guds under naturligtvis, och dock på det enklaste
sätt, såsom hans försyn så ofta utför sina mäktiga
verk.

Oskar, som hållit på att skyffla en trädgårdsgång
nära invid scenen för olyckshändelsen, skyndade vid
ovädrets början att sätta sig i skydd inne i
trädgårdshuset hos Lotta och barnen. Han stod strax
innanför dörren med lilla Rudolf då åskstrålen slog in
genom fönstret midt emot. Förfärad, men oskadd, ryckte
han till sig gossen och rusade ut.

Lotta hade suttit längre in i rummet, hvarest
hon rensat spenat. Ur stånd att arbeta under det
förskräckliga ovädret hade hon tagit Maria på sitt
knä och föreställde henne, som ropade efter mamma
och pappa, att det vore bäst att bli stilla till dess
åskvädret ginge öfver.

Med vacklande knän och nästan alldeles sanslös
reste Lotta sig upp vid det blixten flög henne förbi.
Mekaniskt qvarhöll hon i sina armar den lilla, som
icke rörde sig mer; men hunnen utom dörren med
sin lätta börda, nedföll hon afdånad. Oskar bar med
rådig besinning Rudolf till det lilla båthuset, hvilket
låg helt nära, och släpade sedan äfven dit Lotta,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free