- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
326

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

326’

hvars maktlösa armar ännu troget slöto sig omkring
Maria. När de andra, underrättade af lågorna, hunno
till stället för olyckan, hade han fört de räddade in
i den låga, men skyddande byggnad som utgjorde
vinterqvarter för några båtar.

Men hvarför skyndade Oskar ej i stället upp till
gården? hvarför lade han ej genast sonen vid
föräldrarnes hjerta? hur kunde han så obarmhertigt dröja
att gifva dem den tröst han hade att meddela?

Ack! stackars Oskar hade haft goda skäl för sitt
dröjsmål. Vägen uppför den backiga trädgården var
icke kort, det skulle tålt en god stund for honom att
i det störtande regnet bära Rudolf upp till
boningshuset och han hade ju sett att Lotta behöfde hjelp.
Springa ifrån, då ban fört dem in i båthuset, kunde
han icke heller, ty alla tre påkallade hans omsorger.
Han förstod i början icke om Maria var död eller
af-dånad, han badade henne och Lotta lika med vatten,
som han upphemtade i sin lädermössa, och icke minst
hade han att göra med Rudolf, hvilken förskräckelsen
och kanske den elektriska tryckningen ådragit en
atark näsblod. Det var första gången den lilla gossen
såg sitt blod rinna, redan detta var nog att förskräcka
honom. Och det förunderliga som händt, Marias och
Lottas besynnerliga tillstånd, röken från det
brinnande huset, som i tjocka hvirflar drog förbi och äfven
inträngde genom den låga dörren, alla de röda
gnistorna, som flögo och föllo så tätt och hemskt, Rudolf
blef utom sig öfver allt detta. Han hängde sig
krampaktigt fast vid Oskar och grät, skrek och darrade så,
att denne omöjligt kunde tänka på att gå ifrån
honom.

Så högt han förmådde, ropade Oskar på hjelp,
såväl emedan hjelp var väl behöflig, som för att
gifva en ledning åt dem som han gissade sökte dem
med ångest. Men vinden var emot och villervallan
vid branden gjorde sitt till att förtaga verkan af hans
rop. Han fick reda sig på egen hand till dess Lotta
återhemtat sig så mycket, att hon kunde vara honom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free