- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
327

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

327’

behjelplig. De öfvertygade sig då snart att lilla
Marias stelnade blod ej mer kunde uppvärmas, och en
mörkblå rand öfver hennes marmorhvita tinning och
kind visade dem stället hvarest dödsbudet vidrört
henne. Bestörta och sorgsna togo de, så snart Rudolfs
blödning upphört, vägen upp till gården. Dröjsmålet
hade icke heller varit långt. Fasans och smärtans
minuter kunna vara få på uret fastän oändliga för
menniskohjertat.

Nästa morgon smögo arbetarne med tysta steg
öfver gården. Suckar var deu helsning som man gaf
hvarandra och öfver hvarje ansigte hängde ett
sorgmoln. Alla tänkte på den lilla gudsengelu, som jollrat
ut sin korta lefnadssaga, och på föräldrarnes smärta.
Det bör ju också vara tyst i huset der en död hvilar
och stilla på en plats der himlens röst nyss talat så
allvarligt.

Husbonden syntes ej till för att, som vanligt,
ordna dagsarbetet och följa med hvarthän hans tillsyn
bäst behöfdes. Stilla och orörlig satt han på
sängkammarsoffan för att icke störa Ada, som, efter en
natt af bön och tårar, mot morgonen somnat vid hans
bröst. Men vid timman för den gemensamma
morgonbönen kommo makarne arm i arm ut under
träden, bleka, men med ett leende, en handtryckning,
ett vänligt ord för hvar och en af folket, som tyst,
men med lifligare känsla af tillgifvenhet än någonsin,
samlade sig omkring dem. Ada höll sin son vid
handen, ledde honom till Oskar, kring hvars hals hon
lade hans små armar; och hennes blick var vältaligare
än alla ord, då hon sade:

— Näst Gud är det dig, Oskar, som jag har att
tacka för min sons lif!

Hon tryckte en kyss på ynglingens panna och
sade sedan det som hon ej förmått säga då Lejonram
aftonen förut uppmanade henne dertill:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0328.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free