- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
330

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

330’

— Nej, eftersom jag lyckligtvis vet att Anden
icke ser med en oomdöpt syndares öga! Ack! jag
hyste ett godt hopp om dig, Elmers! Låt det icke
komma på skam! Upplåt ditt öra och hör och märk!
Ty herren säger till mig: Begjorda nu dina länder och
statt upp och predika allt det jag bjuder dig. Frukta
dig intet, likasom jag skulle afskräcka dig. Ty si, jag
sätter dig öfver folk och rike, att du skall upprycka,
sönderbryta och förderfva och bygga och plantera. Det
är hans vilja att jag går till ett nytt land, att blifva
ordets förste såningsman till en fullkommen skörd i
anda och kraft. Förhäller mig således icke, ty Herren
gör min väg lyckosam. Förhåller mig icke!

Detta sednare upprepade han flera gånger och
gjorde afvärjande rörelser med armarne emot Elmers
och mot sin hustru, som närmat sig under hans tal.

— Jag förhåller dig icke, — sade Emerence med
en qväfd suck. — Så långt är det kommet med mig
att jag finner det bäst att icke söka hindra dig.
Förhåll du blott icke heller mig, ty det är min rättighet
såväl som min skyldighet och min vilja att följa dig.

— Ben af minom benoni och kött af mino kött;
men ack! kan jag också säga: anda af min anda ?

Det låg en obeskriflig blandning af kärlek och
sorg i Lejonrams ton och hela väsen vid det han så
talade.

— Ja, det kan du, ty min ande såväl som din
är en flägt af den evige Gudens, — svarade Emerence
med glad och öfvertygande visshet. — Det är icke
hans mening att tvenne makar skola vara ett
fullkomligt aftryck at hvarandra, utan att de med sina
många olikheter skola — till någon del härnere,
fullkomligt deruppe — sammansmälta till ett harmoniskt
helt. Säg, min vän, skulle du vilja afstå från den
tro att Herrans hand knöt vårt förbund? Och inser
du ej att han just i kärlek förenat två så motsatta
naturer, som ditt svärmeri och min prosa, på det de
må bilda en motvigt till hvarandra? Hvad Gud
förenat skall ju menniskan icke åtskilja. Yet du, lilla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0331.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free