- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
331

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

;m

Mias död hur fört mig till tankar öfver min egen
barnlöshet, dem jag ej förut varit i stånd att tänka.
Jag har denna natt legat i pröfningeus och
luttrin-gens eld och jag har tackat honom att han tog till
sig våra små, på det jag lättare må kunna följa dig
och dela faror, nöd, försakelser, allt med dig. Jag
stridde mot din plan sä länge jag hoppades att du
skulle öfverge den; men då du nu har tagit ditt
beslut, så hör äfven mitt: Jag öfverger dig aldrig! Som
maka eller tjenarinna, hvilket du vill, följer jag dig
hvarthän det bär. Jag har svurit att älska dig i nöd
och lust och med Guds hjelp v 11 jag hålla min ed.

Med en mjukhet som hennes ungdoms vår icke
egt, slöt Emérence sig till sin makes bröst och lindade
med vinnande makt sina armar om hans hals.

— Men ditt lif, din helsa, min dyra, dyra maka!

— var den besegrade mannens enda svaga invändning.

— Mitt lif är i Guds hand bland hafvets
bränningar såväl som här, — blef det modiga svaret. —
Han må återtaga sitt lån när honom godt synes. Och
till dess han gör det är min helsa, mitt lugn, min
fröjd hos dig. Ja, hos dig, ohyggliga menniska, som
kunde tala om att skilja mig ifrån dig, under det du
ändå så gerna behåller mig! Ty bekänn bara att du
i alla fall gör det!

— O ja! Mitt allt, min verld, min lycka, jag
tror ej att jag länge öfverlefvat skilsmessan från dig!

— svarade Lejonram i en hänförelse af mensklig
värma, som väl klädde den svärmande gudasände. —
Ja, vi måste gå tillsammans, jag kände det nog äfven
då jag intill blods kämpade för att intala mig att vi
ej borde det. Möta oss lidanden, mödor och sorger,
så skall kärleken hjelpa oss att plocka tornet från
hvarandras väg.

— Och blir din väg lyckosam, — inföll
Emérence med strålande ögon, — så hvem, om icke jag,
skall fröjda sig åt dina mödors lön! Jag hoppas och
tror att du ej mer skall finna något missmod, någon
fruktan i min själ. Hvad gör det på det hela i hvil-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0332.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free