- Project Runeberg -  En realist
Author: Victoria Benedictsson
En realist | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

En realist.
av Victoria Benedictsson


Förord till den elektroniska utgåvan

Den elektroniska textutgåvan av Victoria Benedictssons novell En realist har tagits fram av Ljubica Miocevic. Texten är hämtad ur Samlade skrifter I-VII och har varit publicerad i novellsamlingen Den bergtagna, 1982, ISBN 91-7638-040-8.

Läs mer om den norske författaren Alexander Kielland som nämns i texten.


En realist.

- Tant Betty, har verkligen din son skrivit detta? frågade Hildur Wide och såg upp fran tidningen i vilken hon läste.

- Naturligtvis, annars hade jag väl icke sagt det, svarade fru Sanderson med ett leende av pa en gång matronevärdighet och modersstolthet.

- Det var märkvardigt vad han skriver bra.

- Varför finner du det så märkvardigt, tror du att Alexis ar ett dumhuvud?

- Gud bevars, lilla tant, men jag hade förestallt mig honom som en vanlig medikofilare, det här är ju någonting helt annat, en författare - en realist. Å, tant, vad det ar bra! Hon lade armarna pa bordet, böjde sig ned over tidningen och fortsatte sin läsning,

Matronan stickade oavbrutet pa sin barnstrumpa - en present at forsta dotterbarnet - och den lilla dubbelhakan riktigt klädde henne. Man fick ett intryck av hemtrevnad bara av att se pa den trinda figuren och det fryntliga ansiktet.

Den unga flickan var smärt, mörkharig och något blek, men det var ingen sjuklig blekhet, tvärtom, hela hennes utseende var friskt och livfullt, och så fanns det denna renhet over hela hennes varelse, vilken nästan ingav den förestallningen att dun och damm icke kunde fastna pa henne som pa andra människor.

Hon bar djup sorgdräkt efter sin far, fast det var nära ett år sedan han gick bort. Syskon hade hon aldrig ägt, och modern hade hon mistat för flera år tillbaka. Föräldrarna hade efterlämnat en icke obetydlig förmögenhet, och hon hade funnit ett hem hos sin morbror, rektor Nåhle. Han hade emellertid ansett det bäst för henne att tillbringa sommaren på landet, ty hennes blekhet ingav honom farhågor för hennes hälsa. Det var av denna orsak hon nu befann sig hos doktor Sandersons, med vilka rektorskan var släkt på långt håll.

- Varför sätter han icke ut sitt namn? frågade Hildur plötsligt och såg upp.

- Jag vet knappt, kanhända det är för pappas skull, svarade fru Sanderson, ty han tror att Alexis försummar sina studier och tycker icke om när han skriver.

- Skriver han mycket?

- Jag vet icke, du får själv fråga honom, han kommer ju hem i morgon.

- Ja - ack vad jag längtar!

Tanten log, det såg ut som om hon tänkte: låter det redan på det viset.

- Men kom ihåg att aldrig nämna någonting sådant när pappa är inne, sade hon.

- Å, det låter jag nog bli.

Hon böjde sig åter ned och läste. Solen började stiga högre på himlen och sken varmt genom fönstret vid vilket de sutto. Hildur lade sin ena hand i fönsterkarmen och vände den först på den ena sidan, sedan på den andra, för att få den varm. Det var en vit, aristokratisk hand, smal, rundlagd och med fina spetsiga fingrar.

- Hur gammal är han? frågade hon åter.

- Fem år äldre än du.

- Jaså, tjugufyra. Ja, det är så lagom, sade hon liksom för sig själv.

Tanten brast i ett högt skratt.

- Å, tant måtte skäms! utropade den unga flickan skrattande och med en lätt rodnad, jag menar att det är så lagom att - hur skall jag säga? - att framträda.

- Men flicka, jag tror att du blivit rakt förhäxad.

- Ja, det är så rysligt märkvärdigt att träffa en författare, en ung författare, en som det skall bliva någonting av.

Moderns ansikte formligen strålade av stolthet, men hon teg.

- Talar han om alla sina planer för tant?

- Naturligtvis, svarade denna med orubblig övertygelse.

- Han skriver icke så bra som Kielland, men så är han mycket yngre, sade hon eftertänksamt och tillade därefter livligare: Vet tant vad jag tycker om hos Kielland? Jo, det är att han aldrig går på subskriberade middagar; ty man bör leva som man lär.

- Vem är Kielland?

Hildur såg ut som om man frågat henne vad kungen heter, hon såg rent av förlägen ut.

- Det är - - - hon var synbarligen villrådig hur hon skulle uttrycka sig, - det är en norsk författare.

- Jaså, en norsk, upprepade fru Sanderson med en min som om saken i så fall icke anginge henne.

Hildur hade slutat att läsa och vek tillhopa tidningen.

- Läser tant inte romaner? frågade hon.

- Åjo, någon gång, när jag kan få någon som är riktigt bra.

- Läser aldrig kandidaten högt för tant när han är hemma?

- Å, aldrig, nej, det får man honom visst icke till.

Hildur teg och såg utåt fältet, som syntes över trädgårdshäcken.

Frun lade undan sin stickstrumpa, ty det led emat middagen, och det var tid att ställa om maten.

- Det var sant, sade hon och vände sig om i dörren, jag tror inte det är värt att du nämner för Alexis att jag talat om det här för dig, han skulle kanske bli förargad.

- Var lugn, tant, jag skall narra honom att anförtro mig det själv, svarade Hildur skrattande.

Då hon blivit ensam öppnade hon fönstret och insöp med njutning den ljumma sommarluften. Det slog en doft av syrener upp emot henne från trädgården.

Hon tänkte ännu på den blivande författaren, vars signatur hon väl kände till från tidningar och tidskrifter. Det låg någonting i själva hans språk som hon tyckte om; det var korthugget, uttrycksfüllt, och ryggade aldrig tillbaka för något.

*

Doktorn var hämtad till en sjuk, och det var såIedes endast modern och Hildur som skulle taga emot den väntade. Man skulle äta något senare än vanligt, ty tåget kom icke förrän en kvart över tre, och Hildur satt ensam i salongen med sitt arbete, under det modern beskäftigt sprang omkring, än ordnande vid dukningen, än seende ut genom matrumsfönstren om sonen syntes på gården. Drängen hade gått till stationen en halvtimme i förväg, för att hämta hans koffertar, och naturligtvis funnos hans favoriträtter på bordet. Han var ju den yngste av barnen, mammas guldgosse, och den ende hon hade hemma.

Till och med Hildur Iyssnade spänt efter steg i trappan; något av den allmänna feststämningen hade sträckt sig även till henne. Hon bar sin vanliga dräkt, men hade tagit på sig ett par splitter nya pariserskor; hennes enda lyx bestod i eleganta skodon, och hon hade ovanligt små fötter.

Hennes ansikte var icke regelbundet, men huvudets form var sällsynt vacker och framhölls ännu mer av det mörka håret, som var slätkammat och uppfästat i en enda tung fläta.

Slutligen hördes moderns på samma gång tunga och snabba steg över tamburgolvet, tramp upp och ned i trapporna, och så livligt prat.

A, det var således hans röst? I själva det vårdade uttalet låg något av gentlemannen. En behaglig röst. Hon tyckte sig redan se honom - hurtig, bestämd och kanske något burdus i sitt sätt, men nej - där var han ju själv!

Hon reste sig upp och besvarade hälsningen.

Han liknade en vacker kvinna i karlkläder, smärt, högväxt, och kanske vackrare än hon föreställt sig. Sättet var ledigt, ytterst artigt, men tillbakadraget, håret låg ned i pannan, buckligt och blåsvart, hyn var jämn, mustascherna mörka - och så var det dessa ögon: själfulla, talande, uppmärksamma. De glänste bakom pincenezen, men det var omöjligt att säga deras färg.

Dräkten var mer än vårdad, den var kokett. Och det röjde sig i allt ända från den blekblå, prydligt knutna halsrosetten, till den ur bröstfickan framtittande näsdukssnibben. I knapphålet bar han en mossrosknopp.

Man gick genast till bords, och ehuru värdinnan av sitt allt uppslukande intresse för sonen förleddes att förbise sin gäst, förstod dock kandidaten att städse draga henne in i samtalet. Detta var icke heller svårt, ty Hildur var vänlig och språksam. De hade icke växlat många ord förrän det föreföll som om de vore gamla bekanta.

Då kaffet var drucket gick fru Sanderson att taga sin vanliga lilla lur, och de unga blevo lämnade att sällskapa varandra på egen hand. Den öppna verandan var den behagligaste plats man kunde välja, kandidaten bar därför ut ett sybord till Hildur samt en gungstol åt sig själv, varefter de slogo sig ned mitt emot varandra, kringfläktade av sommarvinden och med utsikt över fält och dungar.

- Jag vet vad som fattas i er trevnad, sade Hildur till kandidaten, som med välbehag satt och gungade i sin stol.

- Men det vet icke jag, svarade han glatt.

- Cigarren.

- Röker ni? frågade han livligt och sprang upp.

- Nej.

- Hur kunde ni då kormma att tänka på det?

- Först trodde ni att jag av lutter egoism talade om cigarren, och nu menar ni i samma andedrag att jag är en bild av oegennyttan. Nu, som alltid, är det första intrycket det säkraste.

- Hur så?

- Jo, saken är den att jag i flera år varit min fars enda sällskap, och att jag är likaväl inrökt som en av hans bästa sjöskumspipor. Därför tycker jag om att se folk röka.

Kandidaten kom att kasta en blick på sorgdräkten, han bugade sig lätt, men teg, tog så en cigarr ur fickan och tände den.

Hildur sydde flitigt på sitt broderi, men det skedde med en viss lugn likgiltighet, och utan denna nervösa oro, som plägar komma över unga flickor då de märka att man betraktar dem.

Pausen i samtalet var lång, längre än etiketten tillåter.

Hildur såg upp med en frågande blick; hon hade ett par präktiga ögon, och det kan väl hända att hon använde dem något för mycket, men det märkvärdiga i saken var, att hon aldrig kunde kallas kokett. Hon föreföll friare i sitt sätt än andra flickor, men också mera kamratlik.

- Vad behagas? sade han skrattande. - Är ni alltid så där tyst?

- Icke alltid; endast när jag riktigt vill njuta av det närvarande.

- Ämnar ni länge njuta av mitt sällskap på det sättet?

De skrattade.

- Nej. Men vet ni vad jag sitter och tänker på? sade han.

- Nej.

- Jag kan icke återkomma från min förvåning över den angenäma överraskning, som väntade mig härhemma.

- Vilken överraskning?

- Ni.

- Å? Ni känner mig så litet ännu, ni kan icke veta hur pass angenämt det blir i längden. Men jag har så där tämligen reda på er; er mor har talat så mycket om er.

- Mödrars beskrivningar äro alltid partiska, sade han.

- Naturligtvis; det måste man också taga med i beräkningen.

- Hur länge har ni varit här?

- Jämnt fjorton dar, som ni märker är jag redan helt hemmastadd, och trivs utmärkt.

- Jag får bekänna att för mig är här något för tyst ibland, nu, sedan syskonen äro ute var på sitt håll, sade han. Vid slutet av sommaren brukar jag därför formligen längta tillbaka till Lund, men det hoppas jag icke behöva i år.

- Det kan väl hända, svaråde hon likgiltigt, ty hur det är har man mest att prata med unga människor om, när man själv är ung. Men, vet ni, jag är bra gammal för mina år, och jag är rädd att ni blir trött av.

- Nej, det menar ni icke!

Hon brast i skratt, och för första gången rodnade hon.

- Nej, det menade jag verkligen icke, sade hon uppsluppet, jag kommer så ofta att säga saker som jag icke menar.

- Det var fult.

- Nej, när man själv talar om det, är det vackert, sade hon kivaktigt; alla människor säga sådant som icke mena.

- Icke jag, inföll han med en viss häftighet.

Hon såg upp, och hennes ögon storskrattade, men hon sade ingenting.

- A, fröken, utbrast han och rodnade, ni vet icke hur jag avskyr lögnen, både den offentliga och den enskilda, ni har icke den avlägsnaste aning om hur kär sanningen är mig, så över allt annat. Han tycktes tala allvarsamt.

Hon såg undrande på honom och teg. Det syntes henne så svårt att identifiera personen med signaturen.

*

Doktorn kom sällan in till familjen, utan vid målderna, ty han hade stor praktik och läste på lediga stunder digra medicinska arbeten. Han var en ordkarg man, alltid artig emot Hildur och vänlig mot sina, men stundom kunde han låta undfalla sig en anmärkning om att sonen skötte sina studier något för lamt, annat hade det varit för honom när han läste på examen. Vid sådana tillfällen hände det att en skrattlysten blick flög över från kandidaten till Hildur, som då måste bita sig i läppen för att hålla sig allvarsam. Ty sanningen var, att ifrågavarande herre icke gjorde ett skapat grand, annat än skrev på sina noveller och sällskapade damerna, vilken sistnämnda sysselsättning upptog den ojämförligt drygaste delen av hans tid. Hildurs ögon voro alltid färdiga att emottaga dessa förstulna meddelanden, blixtsnabbt, och utan att det blev till någon anstötlig förolighet.

Kandidaten hade till och med i ett anfall av öppenhjärtighet anmärkt detta till henne själv.

- Ja, det blir min olycka, sade hon skrattande, och jag kan icke vänja mig av därmed; det har blivit en vana sedan barndomen. Jag var ju mina föräldrars enda barn, och båda höllo av mig, men voro fullständiga kontraster till såväl lynne som åsikter. Min rnor var strängt ortodox och till ytterlighet konservativ, men mild och foglig till lynnet; min far var en skeptiker och ivrig reformvän, stundom mjältsjuk och stundom uppsluppen, alltid färdig att skjuta över målet, och nästan lika älskvärd i sina fel som i sina förtjänster. Nåväl, båda ville bibringa mig sin livsåskådning, och jag höll av dem båda.

Hon tystnade och vände bort ögonen, som blivit fuktiga.

- Deras äktenskap var icke avgjort olyckligt, och om jag icke funnits, tror jag att det skulle kunnat vara lyckligt, oaktat skiljaktigheterna i åsikter. Nu däremot lågo de i en tyst, men oavlåtlig kamp med varandra om barnet, vars själ var och en av dem ville draga till sig. Hur skulle jag kunna träda över till den enas sida, följd av den andras förtvivlade blick? Jag vacklade mellan båda och förleddes till det värsta av allt: lögnen. När läpparna höllo med den ene, flögo ögonen till den andre för att säga det min övertygelse ändock lutade åt det hållet.

Karldidaten såg på henne med ett hos honom ovanligt deltagande, det fanns något i denna frimodiga ärlighet, som ovillkorligen vann.

- Men i ert sinne, vem höll ni med där? frågade han.

- Min far.

Med en glad och öppenhjärtig blick räckte han fram sin hand, och utan att rodna emottog hon det erbjudna handslaget, ty nu kände hon igen realisten, mannen med det rättframma språket.

Hon hade läst en hel del, även i filosofiska och naturvetenskapliga ämnen, hennes åsikter och uttalanden voro i allmänhet djärvare än andra unga flickors, och ibland såg det ut som om hon ärvt något av faderns lynne.

Doktorinnan var ofta upptagen av hushållsbestyr, och då var det de två unga som höllo varandra sällskap, promenerade, språkade och läste. Ty till fru Sandersons obeskrivliga förvåning läste kandidaten verkligen högt.

Första gången detta förslag väcktes å bane, erbjöd sig doktorinnan att skaffa en lämplig bok, och hon kom in med en tjock volym, bärande titeln: »Featherstones ros, eller brott och kärlek,» men kandidaten lämnade boken tiIlbaka med ett högt skratt, varpå han gick in i sitt eget rum och hämtade Schandorphs novelletter.

Doktorinnan rodnade av förödmjukeIse, men av sonen kunde hon tåla allt. Det såg emellertid ut som om hon tillräknat Hildur skulden för hans uppförande, ty hon gav henne en ogillande blick. I nästa ögonblick var hon likväl idel solsken igen; Hildur var ju en gång för alla hennes förklarade gunstling.

Det var alldeles nytt för kandidaten att i hemmet äga någon som delade hans litterära smak. Hans älsklingsförfattare, vilka föräldrarna knappast kände till namnet, voro för Hildur gamla bekanta, och de saknade aldrig samtalsämnen. Det gjorde honom ett nöje att se hur väl hon kunde följa hans tankegång, och just därför att hon aldrig blint gick in på hans asikter, kände han sig dubbelt smickrad av det stora förtroende, varmed hon blickade upp till honom.

- Skall ni verkligen bli läkare? sporde hon en dag, då de sutto ensamma på verandan.

- Ja - kanske.

- Jag är så nyfiken, återtog hon bedjande, och kandidaten tänkte vid sig själv, att om hon fått de djärvt spejande ögonen av sin fader, måste hon ha ärvt dessa barnsligt veka läppar av sin mor.

- Mamma har väl skvallrat? frågade han leende.

Hon svarade icke, utan flyttade sig endast närmare, färdig att lyssna till hans förtroenden. Och han talade, varmare, öppenhjärtigare än han plägade; han talade om sig själv, sina förhoppningar och framtidsplaner. Då och då sköt hon in ett ord, ty hon förstod honom så väl. Det aktningsfulla allvar; varmed hon avhörde honom, underlät ej att smeka hans självkänsla.

Efter den dagen var hon hans förtrogna i allt som rörde hans litterära framtid, och han lovade att hon, innan de trycktes, skulle få läsa en del av de skisser, med vilka han var sysselsatt.

En dag voro de bortbjudna.

Hildur, som icke gjorde mycket av sin toalett, var den första som visade sig i salongen, färdigklädd. Kandidaten stod framför spegeln, medan modern - som ännu icke hunnit få mössan på - var sysselsatt med att knyta hans halsrosett. De voro så upptagna av sitt förehavande, att de knappt lade märke till Hildur.

- Men herregud, mamma kan väl se att den icke kan sitta och peka på det där sättet! utbrast kandidaten i jämmerfull ton, f-n vete också varför inte Elna kunde gjort det, när hon var däruppe ändå.

- Kära du, Elna blev stött över allt vad du rev av dig för stövlarna, vilka verkligen voro mycket bra.

- Stött? upprepade kandidaten föraktligt, jaså, ha vi nu kommit så långt att pigor få bli stötta också! Men mamma kan väl se att den rosetten icke duger!

- Jag vet inte bättre än att du binder den själv då, sade doktorinnan och gick. Hans hänsynslöshet harmade henne, därför att Hildur hörde på, själv var hon nog van därvid.

Han var icke lik sig, där hade kommit ett käringaktigt, gnatigt drag i hans ansikte.

Hildurs ögon mötte hans i spegeln.

Var detta den blivande storheten, den fördomsfrie, klarseende mannen - som tog humör över en småsak i sin toalett?

Han rodnade lindrigt - han kunde skifta färg vid minsta anledning - och ryckande upp knuten vände han sig emot henne med sitt soligaste leende.

- Förbarma er, fröken, sade han i det han skämtande böjde ett knä och sträckte ut sina armar med en ungdomligt behagfull rörelse.

Hon satte sig på en bredvid stående stol och knöt halsduken under det han låg på knä framför henne.

- Ni är fåfäng, sade hon Ieende, men med en förebråelse i tonen, fy, det passar icke för en man att lägga så stor vikt vid småsaker, vad betyder en sådan obetydlighet som en halsrosett?

- Den betyder mycket - när ni binder, svarade han skrattande, den betyder att ni har levnadsmod nog att taga fast där andra förtvivIa.

- Och ni?

- Jag behöver er.

Han såg henne in i ögonen - det var första gången de voro varandra så nära - men det låg för mycket renhet i hennes, att de skulle behöva vika åt sidan blott för en varmare blick; de blevo endast djupare, fuktigare, då hon svarade:

- Det talet är utslitet - om sångmö, skyddande ängel och allt det där - - - ni behöver icke en annan; ni måste finna reda på er själv.

- Ack, ni lilla sanningsapostel! utropade han skrattande, och denna gång blev hans blick sådan, att hon måste vända bort ögonen.

Hon reste sig hastigt och rodnade, men han fäste sig icke vid hennes förändrade ansiktsuttryck, ty han såg åter i spegeln.

- Nu är det bra, sade han muntert, men låt mig nu se på er också, det gäller i dag den finaste societeten.

Han vände sig om och granskade hennes dräkt.

- Har ni ingen längre klänning? sporde han slutligen.

- Nej, den är ju lång nog, genmälde hon och såg nedåt klänningen, ned på sina små fötter i pariserskorna.

- Men den ser ju så rysligt enkel ut, det skulle passat så förträffligt till er figur med ett långt släp.

- Klänningen är av vackert tyg, modernt sydd, och sitter utmärkt, vad kan man mer begära?

- En smula elegans, svarade han och vände sig på klacken.

Hon rodnade och bet sig i läppen, men svarade icke.

Finns det väl en kvinna som icke uppfattar det som en skymf ifall någon säger henne att hon icke förstår att kläda sig?

Hildur beslöt att skaffa sig upprättelse, men låtsade om ingenting.

Kandidaten var icke med om frukosten följande dag, och då han kom ned satt Hildur redan på verandan och arbetade.

- Fröken, ni kan icke tänka vilken massa saker jag har att säga er, ropade han redan på avstånd, och kastade sig på en av bänkarna ett stycke ifrån henne.

- Ännu? svarade hon muntert, jag tycker att vid det här laget borde ni ha hunnit med allt som legat er på hjärtat.

- Långt därifrån. Det märkvärdiga är just, att ju mera man talar, dess mer har man att säga. Ni har också en förunderlig talang att locka fram allt. Det är som den naturligaste sak i världen att man skall bikta för er alla sina tankar, utan att ni som gengäld förtror en det ringaste.

- Talar jag icke med er om allt möjligt, rår jag för att ni glömmer det lika fort?

Han teg ett ögonblick, därpå svarade han livligt:

- Ja, ni talar så enkelt, att allt vad ni säger förealler som det vanligaste småprat; man. behöver riktigt tänka efter för att komma på det klara med att man verkligen fått förtroende.

- Så är det alltid med er karlar, det som icke braskar och gör väsen av sig är ingenting. Man skyller oss fruntimmer för att vara ytliga och flärdfulla, men vems är skulden om vi så äro? Vad intryck gör det anspråkslösa och vardagliga på er? Nej, glitter skall det vara - sådant som sticker i ögonen och fängslar uppmärksamheten. Så fort ni vant er vid det som var nytt, skall det vara någonting ännu nyare.

- Ni är bitter. Vid Gud, ni är ond; vad är orsaken?

- Detta nyhetsbegär hos er demoraliserar oss, fortfor hon häftigt, och - jag skall säga er något - det förkväver lyckan.

Han flyttade sig närmare och såg intresserad ut.

- Hur har ni kommit på dessa tankar?

- Genom att se på er och tant.

- Mamma? Han drog på ordet i ytterlig förvåning.

- Trodde ni att jag talade för min sjuka mor? sade hon skrattande, fast det blixtrade en smula i ögonen, nej, jag hör ju ännu till det nya.

- Ja, det gör ni verkligen, ty i dag känner jag icke igen er.

- Åjo, det gör ni nog, svarade hon skämtande, ni känner till och med en ung man, som fjäsas bort av sin mor, vars hyllning han emottager så likgiltigt, som vore den rakt ingenting.

- Prat.

- Och ni vet icke hur man kan sakna en sådan tillgivenhet; i den punkten är jag så mycket erfarnare an ni.

Han såg otålig ut. Detta stötte väl mycket på moralpredikan, och det var vad han avskydde mest i världen. Han skulle önska att kunna vänja henne av därmed.

- Vet ni vad denna saknad egentligen är? sporde han i det han lade armarna på verandans räck och betraktade henne.

- Nej.

Han såg länge på henne och det kom ett drag förfinad cynism i hans vackra ögon.

Hon virkade utan att se upp, och märkte det icke.

Sänkande rösten sade han:

- Det är en förklädd längtan.

Hon teg men rodnade.

Han betraktade detta nedböjda huvud med det slätkammade håret och den tjocka flätan, vilken av sin egen tyngd gIed ner på halsen; därefter fäste sig hans blick vid dessa avrundat fina händer med de mjuka, taktmässiga rörelserna.

- Hur lika varandra alla unga flickor äro! utbrast han, det finns ett ord, som de alla bära i tankarna, men som de sällan äga mod att uttala.

- Och det skulle vara? frågade hon utan att se upp, men med en viss oppositionsIust.

- Ni vet det, visa att ni äger sanningskärlek.

Hon log, och sänkande rösten som ett eko upprepade hon:

- Kärlek.

- Ett vackert ord, men vet ni också vad det betyder?

Hon såg upp.

- Jag vet det bättre och vackrare än ni, ty jag är en kvinna.

- Men det finns en egenskap hos kärleken, som ni icke känner, invände han, den är fri och låter icke tvinga sig; den är sin egen lag och äger ingen annan; plikten är för kärleken ett tomt ord.

- Kärleken är en gud, svarade hon leende, vore han väl det om han icke vore fri? Och ni har rätt, kallsinnigheten säger: det är min plikt att älska, men kärleken tänker: det är min rättighet. A, ni trodde att ni skulle skrämma mig med det där slagordet? tillade hon skrattande.

- Nej, men jag har skaffat mig själv en smula inspiration, försäkrade han och sprang upp till sina noveller.

Allt som tiden gick blev hans intresse för Hildur varmare och mera personligt; han utkämpade riktiga strider med sig själv när han skulle gå från samspråket till sitt arbete. Föräldrarna lade märke till allt detta och växlade betydelsefulla blickar bakom de ungas rygg.

Det började lida mot slutet av sommaren.

Det hände sig en dag att det kom bjudning till en stor middag hos häradshövding Lebenhausens, ortens anseddaste familj, och mot all vana tycktes Hildur bli riktigt glad däråt.

Kandidaten var tidigt klädd, han hade gjort sig särdeles brått hela förmiddagen, och hoppades nu få prata bort en stund med Hildur, innan man skulle resa. Hon fanns emellertid icke i salongen, och han började gå fram och tillbaka på golvet för att invänta henne.

Han hörde dörren öppnas och stängas - ett frasande av siden. Han vände sig om.

Hildur stod mitt på golvet och neg djupt, böjande sig som en konstnärinna inför sin publik.

Hon var klädd i svart atlasklänning med långt släp och fyrkantig urringning. Halsen såg ännu vitare ut mot agatcollieren samt klänningens svarta spetsar. Vid vänstra sidan bar hon en ensam vit törnros.

- Stränge herre, kan jag gå an nu? sade hon med skälmsk ödmjukhet, läggande huvudet på sned.

Han hade stannat i namnlös förvåning.

Hon slog upp sin solfjäder och kastade över dess kant en skadeglad blick.

- Ni fordrade för någon tid sedan en smula elegans, återtog hon, ni kände ett visst medlidande för den stackars oskulden, som icke ens förstod att kläda sig.

Han svarade ännu icke.

- Och även nu vinner jag kanske icke ert bifall, oaktat all min möda?

Han fäste blicken på hennes ena arm, där den syntes mellan den långa handsken och klänningsärmens vid armbågen nedfallande spets.

Det var beundransvärda armar.

Hon vände sig häftigt om och gick fram till fönstret, lutande sig mot dess karm låtsade hon betrakta utsikten.

- Ni är charmant - förtjusande! utbrast han i en ton som förrådde sinnesrörelse, men hur ar det möjligt - - -?

- Vad? Hon vände sig om med en rynkning av ögonbrynen.

- Det är klänningen jag talar om, sade han hastigt, den är ju dyrbar, furstlig - vilket tyg?

- Jag har fått hela härligheten fran Paris, svarade hon kort, ni ser att det är alls ingen konst, bara man betalar.

Han skakade på huvudet med en min, som om det hela vore en gåta.

Hon såg på honom länge och forskande.

- A! utropade hon och brast i skratt, ni trodde att jag var fattig?

Men plötsligt mörknade hennes ansikte, hon kom att tänka på, hur i så fall hans ord om hennes ylleklänning helt enkelt varit hjärtlösa.

Hon slog rasslande ihop solfjädern och lämnade rummet.

Han stod och såg efter henne; hon var verkligen så elegant, som han kunde önska, men förvåningen hade gjort honom handfallen, han kände sig främmande.

Då hon var borta knackade han på sin mors dörr och steg in, hon stod vid spegeln och fäste kragen.

- Mamma, sade han, är Hildur rik?

De nämnde henne alltid vid dopnamnet då de talade om henne.

- Herregud, det måtte du väl veta!

- Nej, aldrig i världen har det fallit mig in. Hon - så enkel!

- Det är princip.

- Dumheter, mumlade han och gick.

Inom tio minuter var Hildur omklädd, och när hon kom utför trappan kastade hon en triumferande blick på kandidaten, som höll vagnsdörren. Utan att behöva ta ett tag i sin korta ylleklänning, satte hon den eleganta pariserskon på fotsteget och sprang upp.

Hela aftonen var hon idel munterhet. Där låg en glans i hennes ögon, en smidighet i hennes rörelse, som icke var spelad. Hon blev firad och observerad, men för kandidaten ägde hon knappast ett ord. Han å sin sida kastade mörka blickar både på henne och dem hon dansade med, själv dansade han föga, utan gick i stället omkring och strödde ut kvickheter och sarkasmer. En gång kom han och satte sig helt nära henne, men då han fortfarande teg, reste hon sig och gick.

Sedan undvek han henne.

Då man efter hemkomsten lagt av ytterplaggen, och doktorn gått in till sitt, sade Hildur god natt åt doktorinnan och kandidaten, för att från tamburen gå direkt in i sitt rum.

Men kandidaten behöll hennes hand i sin, och ställande sig mellan henne och sin mor, på det att denna icke skulle giva så noga akt, sade han i låg, upprörd ton:

- Fröken, hur kan ni bli ond för sa litet?

- Jag är icke ond, svarade hon undvikande och sökte draga sin hand ur hans.

- Ligger det något ont i att jag vill se er överglänsa alla andra? återtog han.

De stodo varandra så nära, belysningen i tamburen var bristfällig, hon ville se vad han menade, och så kom hon att se in i hans ögon.

De voro djupare och mörkare än annars, och det låg en berusande trollmakt i dem, som band hennes egna; hon andades fort.

- God natt, sade hon hastigt.

- God natt, svarade han, trycktes hennes hand och tillade i en skälvande viskning: man behöver mod för att leva, men har man det, då är livet fullt och rikt som en sådan blick.

Han närmade sig icke, utan endast såg, och dock var det som om han överhöljt henne med kyssar.

Hon ryckte lös sin hand och skyndade in till sig. När hon reglat dörren, klädde hon av sig i flygande hast och höll just på att släcka ljuset, då hennes blick föll på ett litet paket, som låg på nattduksbordet. Hon öppnade, nästan utan att tänka på vad det kunde innehålla, ty hon var rov för en nervös upphetsning, och hennes pulsar brände. Konvolutet omslöt den första av de berättelser kandidaten lovat henne att få läsa.

Att börja med kunde hon icke komma ifrån sin egen upprörda sinnesstämning, men småningom blev hon intresserad.

Det var en folklivsbild, enkelt framställd, icke idealiserad, men något kall. När hon slutat samt lagt manuskriptet ifrån sig, satt hon länge och stirrade ut i rymden med eftertänksam min. Därpå tryckte hon plötsligt sina läppar emot den hand han hållit i sin och släckte Ijuset.

*

Man är sällan så hjärtligt stämd som efter en försoning, man tävlar om att ödmjuka sig, att gottgöra; så var också fallet med de unga två. När de följande dagen möttes vid frukostbordet, överbjödo de varandra i soliga leenden.

Hildur var riktigt vacker, sval och daggfrisk som en sommarmorgon. Det hade kommit någonting blygt och skärt över henne, som icke fanns där i går.

Man måste hålla sig inne, ty det regnade.

Då doktorn gått ned, gick kandidaten in till de båda damerna, som redan sutto vid sina arbeten.

- Nå? sade han och ställde sig framför Hildur.

Hon förstod honom.

- Jag tyckte den var riktigt bra skriven, svarade hon, tack skall ni ha.

- Vad var det? frågade fru Sanderson.

- Bara en av mina skisser, om vilken jag onskade höra fröken Wides omdöme.

- Den kan väl också jag få läsa?

- Mamma skulle icke förstå sig på den, det är bara en bondhistoria.

- Allting intresserar mig, då du skrivit det.

- Ja, är det inte det förargligaste man kan höra! utbrast kandidaten och vände sig till Hildur, så säger mamma alltid. - Tycker mamma om det? - Ja, mycket. - Men det tycker väl mamma bara för det jag skrivit det? - Naturligtvis, min käre gosse. - Är inte det smickrande?

Han kastade sig i en stol och stack fingrarna i håret med en förtvivlad min.

Båda fruntimren skrattade.

- Ja, medgiv att det är förargligt, återtog han med en energisk gest.

- Men det är så älskvärt förargligt, svarade Hildur leende och kysste fru Sandersons knubbiga hand.

- I dag bliven I av med ert tråkiga påhäng, yttrade kandidaten efter en trumpen tystnad, varunder han endast betraktat Hildurs flitiga fingrar.

- Vart skall du då hän? sporde modern, som icke kunde hysa ett ögonblicks groll emot honom.

- Till baron Linde, han har ungkarlsmiddag.

- Ack, mitt barn, det är det värsta jag vet, när du skall dit.

- Prat, man har icke så roligt någonstädes som där.

- Ja, men där går så villt till, sade fru Sanderson bekymrad.

- Ja, nog är där en smula hett, men ni kan icke tro vilka viner han har - äkta druva.

- Jag lämnar ert manuskript åt tant, så kan hon trösta sig med det, medan ni är borta, sade Hildur, utan att fästa sig vid hans yttrande.

- Ja, gör det, svarade han, ni skall själv få ett annat för er räkning.

- Tack.

- Men, min käre gosse, låt mig nu se att du är förstandig, annars blir jag så ledsen, bad modern, som icke kunde få middagen ur sina tankar.

- Jag skall be mamma komma ihåg att jag icke är något barn, svarade sonen högdraget.

Modern teg, men räckte sig bort och klappade honom på handen.

- Ni kan inte tro hur gnistrande kvick vår värd är, sedan han väl kommit i feststämning, sade kandidaten, vänd till Hildur. En vacker karl är han under alla omständigheter, men när han druckit några glas är han alldeles hänförande.

- A? sade Hildur tvivlande.

- Jo, ni skulle bara se honom föreslå en skål, kandidaten reste sig, strök håret tillbaka och höjde handen som om han höll ett glas, det gör ingenting om han också stöder sig en smula tungt mot bordet, kandidaten lade handen på stolskarmen och lutade sig tillbaka, under det ett inspirerat leende bredde sig över hans drag, ordet har han fullkomligt i sin makt, formen är fri och kristallklar, man ryckes oemotståndligt med av dess ström. Då blir har. idealist, hans tankar taga en högre flykt, hans ögon glänsa, och han talar om detta något som bär oss genom livet.

Kandidaten var icke sig själv, som han nu stod där, med denna fria panna, denna stolta kastning på huvudet och denna Ijusa blick.

Hildur såg på honom; hon hade aldrig sett honom så vacker.

- Ja, sanning är det, sade han i det han satte sig och åter strök ned håret, Linde är aldrig så glänsande som då han är - rent ut sagt - full.

Han uttalade det sista ordet med grym fröjd, det var honom en glädje att slita sönder den stämning han vävt av sin egen hänförelse.

Hildur betraktade honom med en blandning av tvivel, misstro och beundran.

- Det bor en gud i vinet, återtog han i sin egen ton, det finns alltid så mycket mer inom en människa än hon vågar släppa ut - mera eld, mera snille - det behövs en känsla av frigörelse för att kunna gå ut till gränsen. Vinets ande skänker oss denna känsla, det är en gudagnista som tändes för minuten och sedan sIocknar.

Hans mor såg nedstämd ut, men sade ingenting. Hildur skulle hellre önskat att han sagt allt detta då de varit ensamma, och så gick han.

Sedan Hildur lagt sig, tog hon fram sitt lilla häfte och läste.

Det var en fint utförd miniatyrmålning, där omsorgsfullt detaljarbete överskylde bristen på kraft; det låg någonting medvetet och överförfinat i hela framställningen, som kom luften att kännas kvav och parfymerad, men Hildur märkte det icke; hade det också varit gift, skulle hon icke haft men därav, ty det fanns tillräckligt inom henne för att oskadliggöra det: hela friskheten av ett gryende tycke, hela naiviteten hos ett rent sinne.

Då hon slutat lade hon huvudet på kudden och log, stilla och varmt som om idel ljusa tankar dragit och kasta kläderna på sig. Men nej, där hörde hon ju huspigans förstulna fnitter. Alltså ingen olycka.

Hon lade sig åter ned och lyssnade. Då ryckte hon plötsligt till vid ljudet av en röst, själlös som ett djurs läte och blott mänsklig i sin skrävlande narraktighet - en drucken mans försök till sång, ögonblickligen nedtystat.

Men det var redan för sent. Trots all dess vidrighet var det icke möjligt att förneka denna röst, det var hans.

Hon gömde ansiktet i kuddarna som ett barn för en åskskräll, men ännu sedan allt var tyst ljöd om och om igen för hennes öron detta själlösa rop, och för varje gång föll samma blytunga fasa över henne. Hon frös som om det varit den kallaste vinternatt.

*

Följande dag härskade en viss misstämning vid frukosten, och kandidaten blev icke synlig förrän vid middagsbordet.

Modern såg nedstämd ut, men teg, fadern åt i hast, emedan ett sjukbud höll och väntade.

Gumman följde honom ned till vagnen, och de unga blevo lämnade ensamma. Hildur talade mera än hon åt, och hennes munterhet föreföll en smula tvungen. Kandidaten betraktade henne förstulet och undrade om han burit sig dumt åt på något sätt, han erinrade sig ingenting.

Efter middagen gick han till sitt arbete, och bortåt eftermiddagen såg Hildur honom komma gående över ängen med en handduk över axeln; han hade varit och badat.

Efter några minuter hörde hon hans steg över salsgolvet och så kom han ut nå verandan. Han såg frisk och livlig ut, kanske en smula blekare än vanligt, håret var ännu rakt av vattnet, hållningen fri och elastisk.

- Seså, nu har man tagit sig en redig simtur, sade han glatt, och nu känner man sig som en riktig människa igen. Pappa och mamma se ju hängfärdiga ut för det deras käre son råkat skaffa sig några kopparslagare, liksom det vore en hel olycka.

Hildur såg på honom och svarade icke.

- Trodde ni att jag var ett dygdemönster? frågade han skrattande och kastade sig på bänken. Hon såg åter upp. Hans blick var så oemotståndligt öppen och frimodig.

- Jag är rädd att jag trodde det, svarade hon och rodnade.

- Men det får ni icke tro, icke vänta, återtog han och såg henne in i ansiktet.

Hon vågade icke möta denna blick, därför såg hon ned igen.

- Det finns en frestelse, som för mig är svårare än alla andra, vidblev han, och det är begäret att erfara allt, känna allt. Jag är realist i varje tum, och jag kan, jag får icke vara obekant med det liv jag skildrar. Om jag vill läppja på allt, så är det för att göra min erfarenhet så rik, att jag en gång måtte kunna säga: intet mänskligt är mig främmande. Kan ni fördöma mig?

Hon svarade ännu icke. Hon var endast alltför böjd att tro honom i allt, giva honom rätt i allt.

- Ni vet icke, vad det vill säga med den fatala dagen efter, fortfor han; hur tom man känner sig, hur man törstar efter ett enda vänligt ord, hur mycket värre det är att stötas bort då än annars.

Han tog sakta en av hennes händer i sina, och hon lät det ske.

Det föreföll henne som om de båda spelade komedi, och hennes hand vilade viljelös i hans, under det ett leende smög sig kring hennes slutna läppar. Detta leende var fult.

Nu var det hon som hade att kämpa mot frestelsen, mot det lägre i hennes egen natur, vilket under sken av överseende och offervillighet manade henne att icke fordra det högsta, att nöja sig med vad som fanns och kasta sig i hans armar.

Det givs två ord, som även hon ofta hört sammanställas, nämligen leva och njuta.

Hon såg ut över fälten. Längst bort syntes de i ett blåaktigt böcken, och solen började sänka sig.

- Intet vinns genom självbeårägeri, sade non sakta, liksom rädd att de frestande tankarna skulle höra hennes ord och gendriva dem, ni begagnade er nyss av realismen som förgyllning åt er personliga böjelse. Det är manligare att se sakerna sådana de äro.

Aj, aj, där var hon med sina moralpredikningar igen! Skada på så vacker flicka.

Han lösgav hennes hand, och det uppstod en minuts tystnad.

- Läs någonting för mig, sade Hildur plötsligt i sin vanliga ton, nu skall jag snart resa och sedan får jag vara orolig mer höra er läsa.

- Skall ni resa?

- Ja visst, sommaren är ju slut, och jag kan icke stanna här alltid.

- Och ni bryr er icke om hur det går med mig och mina noveller?

Hon måste vända bort ögonen, ty de fylldes av tårar. Den unga litteraturen låg henne ju så hårt om hjärtat, och i morbroderns hus avskydde man densamma.

- Jag kan icke göra något för er och edra arbeten, sade hon.

- Jo, ni kan stanna här tills deras öde är avgjort.

- Och när blir det?

- I morgon hoppas jag att kunna avsluta den längsta av berättelserna, sedan gäller det att skaffa förläggare, och jag ämnar själv resa till Stockholm för att rangera saken.

- Nu tycker jag om er, sade hon raskt, man skall icke prata, utan handla.

Han rodnade. Det fanns något i denna hänsynslösa uppriktighet, som stötte honom för huvudet; hon behandlade honom ju rent av som en skolpojke.

Hon märkte ingenting.

- När får jag läsa den där berättelsen? frågade hon.

- När jag reser, skall jag lämna er konceptet.

- Tack. Varom handlar den?

- Om äktenskapsfrågan.

- O, vad jag längtar!

- Efter att jag skall resa?

- Prat! - Efter att ni skall komma igen.

- Ni stannar således?

- Naturligtvis, om ni skyndar er.

De voro nu helt och hållet inne i den gamla tonen och hade hundrade saker att säga varandra, ja, de sutto där ännu och pratade, när doktorinnan kom och budade till kvällsmat. Hon rapporterade förhållandet, så fort hon såg sin man.

Redan följande dag kom kandidaten ned i sin fars rum och anhöll om ett enskilt samtal.

Doktorn tog för givet att det var för att begära hans samtycke till förlovning med Hildur. Stor blev därför hans överraskning, när sonen i stället anhöll om penningar till en Stockholmsresa. De länge försummade studierna och denna i hans tycke onyttiga utgift syntes doktorn vara ganska betänkliga tecken, vilka alldeles icke tydde på förlovning, men han brukade aldrig förhasta sig.

- Du har väl säkra utsikter? frågade han.

- Hur - vad menar pappa?

- Jag menar hos flickan.

- Utsikter - ja, jag vet inte, det tror jag, men än sedan?

- Du skall komma ihåg att hon är rik, sade doktorn.

Sonen hade upp i munnen några klingande fraser om »så lumpna bevekelsegrunder vid ingåendet av ett äktenskap», men teg visligen vid tanken på att han icke fått penningar till resan ännu.

Med en allvarlig förmaning att icke låta lyckan gå sig ur händerna, gav fadern honom en anvisning på det begärda beloppet, ty trots allt knot över »lättja» och »skrivklåda», var han hjärtinnerligt svag för sin son. Dessutom hade han fått i sitt huvud att Hildur skulle bli en så förträfflig svärdotter, han var därför mycket medgörlig emot henne. Man lät honom förstå, att hon önskade denna resa.

Kandidaten packade alltså sin koffert. Hildur sydde knappar i två par handskar åt honom och var så behjälplig hon kunde.

Vid avskedet lämnade kandidaten henne manuskriptet.

- Det är den bästa av dem alla, sade han, det är den som skall uppbära hela sanningen, med den står eller faller jag.

Hildur stod i sitt rum, läggande sista handen vid packningen av sina koffertar.

Fem dagar hade förflutit sedan kandidatens avresa till Stockholm, och ännu hade han icke hörts av. Alltsedan han reste hade Hildur icke varit sig lik, hennes goda lynne hade försvunnit, hon var ena stunden skarp och kantig i sitt sätt och nästa minut färdig att brista i tårar. Men långtifrån att känna missnöje över dessa hastiga växlingar, gladdes de gamla av detta bevis på hur mycket hon fästat sig vid deras son, och hur tomt hon kände det när han rest. Men vad som förvånade dem var hennes oryggliga beslut att resa. Alla föreställningar voro förgäves, hon tackade blott för deras välvilja, tilläggande att nu vore sommaren slut, och nu vore det tid att fara hem.

Fru Sanderson hoppades ännu att hennes son skulle komma i tid för att träffa Hildur; snälltåget innebar ju en möjlighet, och hon kände en aning, att han skulle komma hem den dagen.

Angvisslan från stationen hade just låtit höra sig, och doktorinnan stod vid matrumsfönstret för att passa på honom, om han skulle komma.

Riktigt. Nu öppnades porten och ur dess dunkel framträdde den välbekanta gestalten; hållningen var käck, gången lätt och spänstig; han såg uppåt hela raden av fönster och varseblev så modern. Han svängde hatten som ett segertecken, och hon hörde honom i ilande fart rusa uppför trapporna.

I tamburen möttes de; han tog henne i famn.

- Var är Hildur? frågade han andlöst.

- Hon är i sitt rum och packar.

Kandidaten lade ej märke till det sista ordet.

- Mamma, jag måste tala vid henne, ensam, sade han med glad brådska, knackade på hennes dörr och steg in.

- Förläggare, gynnare, vänner! ropade han, kastande hatten på ett bord och fattande Hildurs båda händer.

Hon bara såg på honom.

- Hildur, kan ni fatta detta? Är ni icke glad? fortfor han, följande sin egen tankegång, snälltåget har gått som en snäcka, så har jag längtat att få säga er det. Jag höll på att telegrafera, men så ville jag naturligtvis se vad min ni skulle göra, och så måste jag vänta. Det skall komma - allt som jag drömt om - ett namn, en framtid och kampen på livets stora öppna arena! Jag känner mig så stark, så glad, att jag kunde erövra hela världen.

Han kysste stormande hennes händer, men hon ryckte dem till sig i det hon rynkade ögonbrynen.

- Men vad går åt er? frågade han hastigt och betraktade henne uppmärksammare.

- Ingenting, svarade hon torrt och tvunget, jag lyckönskar er till framgången.

- Men gläder er icke däråt?

- Åjo.

- Ni är sjuk?

- Ja, svarade hon för att giva skäl för sin märkbara blekhet.

- Men nu måste jag se er frisk och glad, nu mer än någonsin.

Hon endast skakade på huvudet, det var som om hon icke kunde få ord över sina läppar.

Han förde henne till stolen vid sybordet och satte sig själv mittemot.

- Seså, sade han vänligt och strök hennes händer, som vilade på bordet, nu måste ni tala om allt för mig. Vad är det?

Hon dröjde ett ögonblick, innan hon svarade, och läpparna skälvde lätt, som när ett barn strider mot tårar.

- Jag är så ung, sade hon klagande, och ända sedan barndomen har jag tvivIat och sökt, slitits mellan meningar och partier, tills jag var så trött, så trött, att jag varken såg ljusning eller råd.

Hon lade händerna över ögonen - dessa aristokratiska händer, som han beundrade så mycket.

- Det är hårt att icke äga något, icke någon att tro på, upprepade hon sakta.

- Och det säger ni till mig, och nu? Hava vi icke livet att tro på, ligger det icke framför oss båda så lockande och Ijust?

- Om jag kunnat se upp till er med förtroende, skulle jag hållit av er, fortfor hon allvarligt, stödjande hakan mot sina sammanknäppta händer, men ni har själv förstört all tillit; jag kan icke tro er, jag vill icke. Och det är bäst så.

- Men vad ger er anledning att?... Är det vad ni läst som...?

- Ja, det är vad jag läst, svarade hon. - Men vi hava ju så ofta talat om sådana saker.

- Ja, men inte på det sättet.

- Och mina åsikter i ämnet hava varit edra.

- Jag har misstagit mig om edra åsikter; i en punkt har jag icke förstått dem.

- Ni har ju åtminstone förstått att jag med min framtid också menade er?

- Hur? sade hon skarpt.

- Varför vill ni med all makt framkalla missförstånd? Ni synes vara ond, och jag kan icke fatta anledningen.

- Inte? utbrast hon, och ögonen blixtrade genom tårar. Ni har icke en skymt av aktning för oss kvinnor - ingen! Det skymtar mellan varje rad i vad ni skrivit. Vi kunna saklöst glömmas - övergivas. Kärleken är det enda som med rätta binder en man och en kvinna vid varandra, kärleken är flyktig, ingen kan befalla sitt hjärta, tycket växlar, och ett äktenskap sedan tycket svalnat är ett brott.

- Men ni harmas över edra egna åsikter.

- Mina! För det jag anser den redliga viljan vara huvudsaken och vigseln blott en yttre form? För er finns det icke något innehåll i denna form, ni tror icke ens på viljan, stundens ingivelse tror ni på, ingenting annat.

- Men, Hildur, invände han med ett sista försök att lugna henne, bästa beviset på att jag tror på äktenskapets innehåll är ju att jag ber er bliva min hustru.

- Hustru? upprepade hon; själva hennes fruktan att vackla drev hennes vrede till kokpunkten. Sedan ni sagt att allt vad äktenskap heter är humbug - en ohållbar orimlighet? Tackar! Ni är icke ens sann i edra så kallade åsikter, icke ens emot dem är ni trogen, vad kunde då jag vänta? Den som icke själv tror på de läror han förkunnar, är en stackare.

- Ni är ju utom er, sök att vara lugn ett enda ögonblick.

- Nej, jag kan icke. Alla de låga, orena tankar, som ni trott er kunna inlägga i er hjältinnas själ, röja tydligare än ord edra verkliga åsikter om oss kvinnor. Tror ni att vi skulle vara sådana? O, det är en skam, det är en skam!

Kastande sig framstupa mot bordet och döljande ansiktet, brast hon i gråt.

Kandidaten såg brydd ut. Han kände sig sårad, och dock gjorde det honom ont om henne.

- Jag skulle minst av allt trott er vara pryd, sade han.

- Det vet ni att jag icke är, svarade hon, hastigt torkande sina ögon och käckt höjande huvudet, hade jag varit pryd, skulle jag icke vidrört detta ämne, utan helt enkelt låtsat att jag icke förstått. Om ni sagt detsamma, men friskt och rent, då skulle jag icke haft ett ord att anmärka, men det är någonting kvalmigt, äckligt i själva framställningen, som åtminstone är mig vidrigt. Jag uppröres icke över vad ni sagt, utan över sättet. Man blygs över att hava last.

Nu var det hans författarfåfänga som kände sig kränkt, och han rodnade häftigt.

- Vad rätt har ni att överösa mig med all denna bitterhet? utbrast han i vredesmod.

- Vad rätt, upprepade hon och for upp, vad rätt? Sedan ni lärt mig att i er tro söka ett stöd för min, bara för att låta allt ramla så bottenlöst eländigt! Instinkten kom mig ofta att tvivla, men jag hoppades i alla fall.

- På vad? utfor han med vrede, på att jag skulle vara ett ideal, ett helgon, en ängel?

- Nej, endast att ni skulle vara fullt ärlig, en ursprunglig, kraftfull natur.

- Hur vågar ni påstå - - -

- Jag vågar, ty jag har rätt. Jag vågar säga er rakt i ansiktet, att ni utbrett er över allt elände under sken av att reformera, men i själva verket för nöjet att skildra det. Ni talar om kvinnans likställighet med mannen och menar därmed, att hon får vara lika dålig som han. Sköna rättigheter! Det är någonting sjukt och osunt i det hela, och det onda ligger i själva viljan, just i det som skulle hålla hela varelsen frisk.

- Jag går, sade han, ty det tjänar ingenting till att säga något, förrän ni blir lugn igen.

- Resultatet blir detsamma även då, svarade hon.

- Det är intet storverk att i egensinne kastabort allt, bara för att göra sig viktig, men efteråt kommer kanske ångern, replikerade han överlägset, inom sig skälvande av vrede.

Knappt hade hon tillslutit dörren förrän hon kastade sig ned över bordet igen, utbristande i våldsamma snyftningar.

Fru Sanderson kom smygande in på tå. Hon såg bekymrad ut och lade sin arm kring den unga flickans skuldror.

- Mitt kära barn, hur är det fatt, sade hon med låg röst, ha du och Alexis varit oense?

- Ja, svarade Hildur mellan återhållna snyftningar.

- Gråt icke, gråt icke, barnet mitt, sade den gamla frun och klappade henne på ryggen, det kan väl bli gott igen.

Men Hildur skakade energiskt på huvudet.

Den vänliga lilla gumman fortfor att tala tröstande till henne som till ett litet barn. Slutligen reste Hildur sig och torkade ögonen. Hon slog armen kring sin gamla väninna och lutade sitt huvud mot hennes axel, vad det kändes tryggt och lugnt! Men där var icke hennes plats, icke nu. Hon gjorde sig lös och lade till rätta sina reseffekter, ty man skulle strax gå till bords, och sedan var det tid att bege sig av till tåget.

Avskedsmiddagen var tämligen trist, fast värdinnan gjorde sitt bästa att muntra upp stämningen, och värden föreslog en skål för ett glatt återseende.

Kandidaten och fru Sanderson följde Hildur till stationen, det hade sett så besynnerligt ut »för andra människors skull», om han stannat hemma.

Hildur omfamnade gumman till avsked, med kandidaten växlade hon en kall handtryckning och en främmande blick. Så hoppade hon upp i kupén, dörren slogs i och tåget ilade bort.

Det var en dimmig dag, och röken slog nedför fönstren. Hildur såg ännu en gång ut, hennes blick dröjde vid kandidaten, som stod på perrongen, sprättig och fin, blåsande lätta rökmoln från sin cigarrett och språkande med en bekant.

Utåt fältet blev dimman ännu tjockare; hur ödsligt den kom allt att synas; hur avlägset, färglöst och tomt! Grått i grått som hennes egna tankar.


Innehåll / Table of Contents


En realist

Project Runeberg, Sat Dec 15 18:54:30 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) Next >>
http://runeberg.org/realist/

URN:NBN:se-d1998363
Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free