Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rankig pråm, som fördes än hit, än dit af strömmen, fram-
stodo såsom ”bilder ur Götheborgslifvet”, ty vi hadé sett fär-
jan vid Lilla Bommen, men aldrig känt oss hågade att fa-
ra öfver. Det roliga i saken var att vi voro öfver eha El-
bearmen och på den -lilla Wilhelmsön då vi trodde att
vagnen ännu väntade på stranden bland den ofantliga mäng-
den af vagnar, kärror, hästar och fastager; det märktes ej
när vi kommo ned och ingen gungning kändes, men det
lär vara svårt ibland höst och ’vår, 1 synnerhet och allra
värst när isen flyter mot hafvet.
Det stora stationshuset i Harburg och dess märkvär-
diga vattenkranar visades oss af de artiga jernvägstjenste-
männen. Dessa äro hyggligt folk öfver allt. Bra roligt är när
man får lof att gå i kupén, der är alltid en liten fristad
och hvilostund, man har sina småsaker med sig der inne och
de stora sköta andra om; vi tyckte visst att vi gjort oss
af med mycket i Hamburg, men aldrig kan man hafva för
litet med sig på resor, åtminstone är det vår erfarenhet.
Ett engelskt ordspråk säger: ”the last straw breaks the ca-
mels back” och vi hafva redan erfarit, att när det mest
oskyldiga. lilia paket blir lagdt till flera andra, blir det ett
lidande, som man ej anar i hemmet. Visst komma hjelpare
i allt för stor mängd t. o. m. vid stationerna, men den, som
skall taga reda på hvart de rusa af, är lycklig för hvarje
minskning i antalet af lösgods. Det kan ej undvikas, då
det är vinter i synnerhet, men alla ovana resande böra ak-
ta sig för lösa effekter, det förbittrar mången stund att hål-
la jagt efter rymmarna.
Snart fögo vi öfvår Läneburgerheden, en solstråle bröt
fram ur molnen och förgylde de dunkelt bruna slätterna,
Att allt i Guds skapelse har något slags storhet veta viju och
äfven här visade sig en viss vild, ödslig skönhet, och om
sommaren, när vinden far smekande öfver den blommande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
