Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
fande lagstiftningen om tredje man gjorde L. 0:s
representantskap år 1932 ett uttalande i vilket man bl. a.
förklarade:
"Bakom talet att vilja skydda tredje mans rätt vid arbetskonflikter
döljer sig en önskan att hindra arbetarna i deras strävanden att söka
förbättra sin ställning. Det är reaktionära krafter i samhället, som
påkalla lagstiftningens hjälp i kampen mot de framstegsvänliga
elementen, till skada för den svagare parten i kampen för tillvaron."
"–-Arbetare! Män och kvinnor! Den fackliga rörelsens
frihet är i fara! Arbetarna ha aldrig varit känsligare än när. det
gällt denna rörelsefrihet! Arbetarna ha aldrig varit beredda till
större kraftuppbåd och större offer än då!"
Detta var i maj månad 1932. Någon månad senare kiev
en socialdemokratisk regering upp på taburetterna och
därmed förändrades L. O :s inställning till
klasslagstiftningen.
I sitt yttrande till det bergendalska betänkandet gjorde
L. O. år 1934 ett principuttalande i vilket man anförde:
"Med hänsyn till fackföreningsrörelsens politiska inställning och
parlamentariska metod liksom till dess alltsedan rörelsens första
framträdande förfäktade krav på en social lagstiftning och en
samhällelig organisation av det ekonomiska livet, kan
fackföreningsrörelsen icke av principiella skäl motsätta sig en rättslig reglering inom
sitt eget verksamhetsområde, även om i och för sig en dylik reglering
lämpligast synes böra ske i samband med en sådan allmän
organisation av näringslivet, som möjliggör för detta att planmässigt arbeta
i samhällets tjänst. I konsekvens härmed kan fackföreningsrörelsen
icke heller motsätta sig, att tredje mans rätt till neutralitet i
arbetskonflikter genom lagstiftning skyddas."
När under 1934—1935 olika riktningar inom
arbetarrörelsen sökte resa en opinion mot denna klasslagstiftning
och då syndikalisterna i detta syfte sammankallade den
s. k. urtimakonferensen, ingrep L. 0:s styrelse mot denna
kamp mot de planerade klasslagarna. Den utsände det
beryktade cirkulär 870, genom vilket icke bara varje
fackföreningsmedlem, som deltog i konferensen, utan jämväl
varje fackförening, som sände representanter till den-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
