- Project Runeberg -  Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift /
107

(1886) [MARC] Author: Nils Linder
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjektiven - 88. Adjektivens komparation

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»midtre», T. »mittler» (»das
mitt-lere Pferd»).

Anm. 4. Ålderdomliga och
numera nästan obrukliga
komparativformer äro fägre (=
fagrare) samt ypper och yppare (=
ypperligare, bättre).

Anm. 5. Till landskapsmålen
eller det mera vårdslösa
talspråket höra bl. a. »gamlare,
gamlast», för äldre, äldst (men
alltid lillgamlare, lillgamlast), och
»godare, godast», för bättre, bäst
(men alltid minnesgodare,
min-nesgodast), »tungàre, tungast»,
för tyngre, tyngst, »tynnre, tynst»,
för tunnare, tunnast. — I några
trakter nyttjas godare och godast
i den särskilda betydelsen
»smakligare, smakligast». Man gör då
skillnad emellan »bättre mat»
och »godare mat». .

Anm. 6.’ Jämte förnämast,
af förnäm, användes förnämst,
med annan bet. (ypperst).

Anm. 7. I kanslistil
förekomma nådigst, nådigste,
stormäktigste, tropligtigste,
under-dånigste och underdånigst, af
hvilka numera endast det
sistnämnda brukas, nämligen i
skrif-velser till Konungen. — Vid
sidan af pligtskyldigast
förekommer stundom pligtskyldigst.

Anm. 8. I st. f. superi, -aste
nyttjas, i flere landskapsmål -este
och -esta (»den starkeste
pojken», »den grannes!a flickan»).
Deraf fem. käresta (för käraste),
hvilket ord i riksspråket
uppträder som subst., liksom mask.
käraste{n).

Anm. 9. Superlativen
förstär-kes genom allra, en gammal gen.

plur. af all. Jfr T. aller och
JLat. omnium.

Anm. 10. Ehuru enda, stum,
tom, äkta m. fl., till följd af sin
betydelse, i regeln sakna
gradförhöjning, antaga de likväl en
sådan i vissa uttryck. Ex.
»Fritjof, som endaste sonen, delte
med ingen». (Tegnér). »Och nu
så är du en ung soldat af
äk-taste skrot och hålt». (Runeberg).
Det tommaste hufvud. Stum som
den stummaste fisk.

3. Stegring och förminskning
uttryckas för öfrigt genom adv.
mera och mest samt mindre och
minst, hvilka till betydelsen
motsvara -are, -ast och -re, -st. Dessa
ord kunna i regeln när som hälst
träda i stället för
komparativ-och superlativändelser, och af
välljudsskäl måste de uteslutande
användas vid nästan alla
adjektiv på -a^ -e, -d och -isk^ t. ex.
mer 1. mest grannlaga {gängse,
renhjertad, nitisk, hädisk, slaf-
.i-visk), samt vid participialformer
på -ande, -ende, -ad, -d och -t,
t. ex. mer 1. mest lof vande (tro- i
ende, älskad, böjd, besökt,
betrodd), och vid många
participialformer på -en, t. ex. mera
1. mest besjungen
(försigkommen).

Anm. 1. Undantagsvis
förekomma saktare, saktast, kändare c^
(af känd), värdaste o. d. — I
Gsv. hafva participier på -ad
ofta superi, -ast. Ex. »Han var
den allra föraktadaste» (Es.
63. 3).

Anm. 2. Flere
participialformer på -d, -t och -en, med
ad-jektivisk betydelse, få ändelserna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 20:01:04 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/regler/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free