- Project Runeberg -  Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift /
108

(1886) [MARC] Author: Nils Linder
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjektiven - 88. Adjektivens komparation - 89. Adjektivens deklination

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 108 -

-are och -ast, bl. a. ansedd,
berömd, bestämd, utmärkt, utsökt,
bortkommen, erfaren, förfiugen,
inbiten, tillgifven.

89. ÅdjektiTens deklination.

1. Böjningsmönster.

Ä. Obestämd form.

Sing. Plur.

m. o. f. n. m. f. o. n.

Glad, gladt, glada.

Ädel, ädelt, ädla.

Mogen, moget, mogna.

Fast, fast, fasta.

Blå, blått, blå{a).

Godhjer- godhjer- godhjertade.
tad, tadt,

B. Bestämd form,
Sing. och Plur.
m. f. och n.

Glada {-e), glada.

2. Adjektivet som attribut i
positivus och stark superiativus
måste ovilkorligen hafva ändeisen
-e uti maskulinum endast i
följande fall: 1. när det står utan
substantiv, t. ex. den redlige
värderas öfverallt; 2. när det,
med utsatt eller underförstådd
demonstrativartikel, står såsom
binamn till ett annat namn, t.
ex. Gustaf den store, Håkan
den gode, Knut den helige,
Harald Hårdråde; 3. Vid utrop
och i högtidligt tilltal (i
till-talsnominativ), t. ex. Store Gud!
Gamle vän! Gode herrar!

Jämväl när adjektivet
förekommer i bestämd form
(föregås af genitiv, bestämd artikel

eller adjektivpronomen) och har
afseende på en manlig individ,
torde i de flesta fall vara bäst
att nyttja ändeisen -e, särdeles i
singularis. Ex. Karls gode fader.
Vår bäste vän. Den myndige
prelaten. Den ädle hjelten.
Ordets glömske hörare. De olärde
bönderna. De slagne hjeltarna.
Deras äldste gossar.

För öfrigt kan öfverallt i
maskulinum, på samma sätt som i
femininum och neutrum,
ändeisen -a nyttjas. Ex. Den smala
käppen. Den nya hatten {tröjan).
Han har snälla gossar {flickor,
barn). De gamla stolarna
{kistorna, borden).

Bruket är i detta fall mycket
vacklande, i det exempelvis
somliga alltid gifva adjektiven
ändeisen -e, när de stå som
attribut till maskulina substantiv, t.
ex. Han har snälle gossar;
Trogne vänner äro sällsynta; Den
nye hatten, under det andra i
regeln skrifva -a öfverallt utom
i de< två förstnämnda fallen,
således: Kära vän ! Min bästa bror.
Den unga gossen. De unga
männen.

Anm. 1. Liten har i best.
f. lille{-a), för »litle», af Fomsv.
»litib, hvaraf i Gammalsv., med
inskjutning af s, »litsle(-a)». Ex.
»den /jteZe Benjamin». (Davids ps.
68. 28). Jfr ortnamnet Litslena.

Anm. 2. Det äldre språkets
mykil {mikil), mycken, qvarstår
ännu i Karl XII:s bibel, t. ex.
Es. 9. 3. (»Du gör folket
mycket; dermed gör du icke glädjena
myckla»), och ingår derjämte i
flere ortnamn, bl. a. Myckleby

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 20:01:04 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/regler/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free