- Project Runeberg -  Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift /
116

(1886) [MARC] Author: Nils Linder
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pronomen - 98. Personliga och possessiva pronomina

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 116 -

talsord, som mà anses lämpligast
för vidsträcktare användning, bör
enhvar begagna det ord, som
förekommer honom enklast och
naturligast, pà det småningom
alla mà vänja sig att nyttja och
höra tilltalsord i stället för titlar
och namn. Åtminstone sà långt
är det nu kommet, att ingen
verkligt bildad man eller qvinna
känner sig förnärmad öfver att,
af bekanta eller obekanta,
tilltalas med Ni, 1 eller De.

2. När ett
pèraonligT^prono-men står som subjekt till ett
ofullständigt predikatsverb och
bestämmes af en relativbisats, i
hvilken relativet icke är subjekt,
så får verbet skenbart (formelt)
subjekt, och det verkliga
subjektet (personal pronomen)
tager den ställning, som relativet
borde hafva, hvarvid det senare
merendels utelemnas. Ex. Det
är oss det gäller (i st. f. »Vi
äro de, som det gäller»). Det
var af sina föräldrar han fick
hjelp i nödens stund (i st. f.
»Hans föräldrar voro de, af
hvilka . . .»).

3. Sig och sin (sina). Rätta
användningen af dessa pronomina
utgör en bland vårt språks största
svårigheter. Hufvudregeln är:
Sig och sin (sina) nyttjas för
att beteckna den person eller
sak, som är subjekt i satsen,
vare sig denna är fullständig
eller utgör en satsförkortning,
samt med afseende pà ett
genitivattribut, bestående af en
possessiv genitiv. Om en annan
person eller sak afses, begagnas
personligt pronomen: hans, hen-

nes, dess, honom, henne, den,
deras, dem. Vid
satsförkortningar finner man det rätta genom
att upplösa förkortningen. Ex.
De roa sig» Husbonden
uppmanade tjenarna att skynda sig
(— att de skulle skynda sig).
Värden önskade, att gästerna
skulle gå hem till »ig (= till
gästemas hem, eljest tUl
ho-nom). Man tillät dottern
qvar-stanna under sifl moders vård.
Fadern bad sonen lägga handen
på 8ith panna (om det är fråga
om sonens panna, eljest hanS)*
Tidningen meddelade anförandet
i dess helhet. Särdeles
betecknande är Wallins kärlek till
sin hembySd (= d^n kärlek
Wallin hyste till sin hembygd)^ De
hade skaffat sig hjelpare, som
bistodo dem i deras
trångmål. Knappast hade Sokrates
för sina vänner omtalat sin
dröm om den unga svanen, då
Åriston med sin son Plato kom
till hems hem. Karl bad Erik
läsa »in (Eriks) bok. Karl bad
Erik läsa ho/ns (Karls) bok.
Före sin död hade F. anmodat
T. och L. att utgifva hans
(F:s) predikningar eller si/na
(egna), d. v. s. T:s och L:s
predikningar.

Man observere jämväl sådana
konstruktioner som Han fann
sig hedrad af den honom
bevisade välviljan; Hon kände
sig lycklig öfver det hemie
gifna förtroendet.

Anm. 1. Uppenbart felaktigt
är att skrifva t. ex. »Karl hade
med sig hvar sin drufklase åt
kamraterna». Det bör heta . . .

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 20:01:04 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/regler/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free