Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verbet - 108. Presens konjunktivus - 109. Imperfektum och supinum - 110. Supinum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 127 -
fallerh (1 Kon. 10. 12). Och
hos Tegnér: »Forsete, Balders
höge son. Har hört min ed. Och
om jag viker derifrån Slå han
mig ned»; »Frid och salighet
ske huset!»; »Så länge jorden
gör ännu sin dans kring solen
. . Så länge, Nore, vårt
förbund bestå!» Jfr äfven Nya
psalmb. 204. 5; 419. 2.
109. Imperfektum och
snpi-nnm. Verb, som i presens ind.
hafva ändeisen -or och i
impe-rativus -a, böra i imperfektum
och supinum hafva -ade och -at.
Alltså: ropa, ar, -ade, -at* På
samma sätt verben ana, bruka,
dela, koka, låna, löna, mana,
skapa, spela, svara, tappa
(förlora), öka m. fl. — Verb, som uti
imperf. hafva -de eller -te, hafva
supinum på -t (icke på -it): böja,
böjde, böjt (icke »böjit»), köpa,
köpte, köpt (icke »köpit»). På
samma sätt fästa, gifta, mista
m. fl.
I dessa afseenden förekomma
dock äfven i vårdadt språk
åtskilliga afvikelser.
Anm. Imperfekt- och
supinformer på -a, t. ex. »kaüa»,
»ropa», för kallade, kallat och
ropade, ropat, tillhöra vissa
dialekter och förekomma stundom
i skrift, t. ex. i gamla folkvisor
och hos Bellman; men i
riksspråket, såväl i skrift som i tal^
måste de betraktas såsom
otill-låtna.
110. Snpinnm. »Intill senare
hälften af förra årh. var
supinum i svenskan ingenting annat
än neutr. af partic. preter.»
(Rydqvist). Först långt fram på 1800-
talet vans stadga i detta
afseende. Tegnér skref 1804: »Säll
den . . . som ser ... sitt eget
bord af barns och makas krets
omslut}/», och ännu 1825: »De
[gudarna] se i hjertats lönhvalf,
fast det är slutit. Och långa år
få gälda hvad stunden brutit».
Jfr 3:dje strofen från slutet i
»Dödens ängel» af Wallin (»Det
är försvunnit . . . tro, som
vun-mt») samt Nya psalmb. 45. 4.^
253. 1. o. 306. 2.
Nu för tiden betraktas det som
ett stort fel att förvexla
ifrågavarande former.
Supinum nyttjas endast för
att tillsammans med verbet hafva
bilda de sammansatta formerna
i perfektum, t. ex. har talat
och talats, plusqvamperfektum:
hade talat och talats, futurum
exaktum: skall hafva talat och
talats, samt futurum exaktum
preteriti: han skulle hafva talat
(om han icke varit hes).
Perfektum participium nyttjas
1. såsom adjektiv: slipadt glas,
stulet gods, och 2. för att
till–sammans med varda, blifva och
vara bilda sammansatta tempus:
det vardt afgjordt; silfret har
blifvit stulet; det är beslutadt^
Anm. 1. Har, hade och hafva
utelemnas ofta i tempora, som
bildas af supinum. Ex. Den jag^
(har) talat med. Sedan jag (hade}
talat med honom, gick jag min
väg. Han skulle (hafva) skrifvit.
Anm. 2. De verb af 2:dra
konj., hvilkas stam slutas på d
— blöda, breda, föda, glädja^
hända, kläda, leda, lända, råda,
smida, späda, atädja, stödja,^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
