Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verbet - 124. Om konjunktiven - 125. Uttryck af imperativens begrepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 146 -
Var jag ledig, så gick jag på
teatern. Du kommer, som om
du var kallad. — »Du måne,
med ditt bleka ljus. Var du
blott min, jag ga/ dig gärna till
smycke åt min bleka tärna».
(Tegnér.) »Vore du ett ax. Och
en fogel jag, flög jag till dig
strax. Tog dig i min mund, Flöge
se’n på stund Bort med dig till
skogs». (C. F. Dahlgren.) »Mö
är fridlyst å land, får ej komma
ombord: Var det Freja, hon sveke
dig dock». (Tegnér.)
Såväl det allmännast gängse
bruket som språkets kraf på
tydlighet tala emellertid kraftigt
för vidhållandet af den ofvan
meddelade gamla regeln.
Anm. 2. Både i tal och skrift
finner man ofta, särdeles i
Finland, skulle och följande infin,
presens i stället för om och finit
verb. Ex. Erik ville nog följa
- med, skulle han bara ha tid (=
om han bara hade tid). »Ljuft
det vore att berömmas. Fast
berömmet är en vind. Skulle ej
mitt hjerta glömmas (= om ej
mitt hjerta glömdes) För min
vackra kind.» (Runeberg, »Den
sköna».)
2. Omskrifningar från direkt
till indirekt anföring genom
förändring af indikativ till
konjunk-tiv, enligt vissa (delvis från
latinet hemtade) ganska svåra
regler, leda ofta till tyngd och
släpighet. Sådana omskrifningar
förekomma numera sällan annat
än i den juridiska stilen och
torde ganska väl kunna undvaras
äfven der. Den, som vill
åter-gifva andras eller sina egna ytt-
randen i förkortad eller ej fullt
ordagrann form, kan gå till
väga på andra sätt. Han kan
t. ex. inledningsvis nämna, att
hvad han meddelar utgör ett
sammandrag eller referat, som
ej gör anspråk på att vara
ordagrant, och derpå låta sjelfva
referatet följa i direkt anföring.
Framställningens egenskap af
referat kan dervid ytterligare
an-gifvas genom parentetiskt
inskjutna anföringsord, t. ex.
»började talaren», »sade han», »hette
det vidare», »yttrade han till
slut», äfvensom genom
berättelseformen, t. ex. »Derpå följde en^
redogörelse för hvad som af
andra sagts i ämnet» o. s. v.
Vig-tigare ord och meningar kunna
anföras ordagrant inom
citationstecken. Naturligtvis går det
mycket väl an att i samma referat
omvexlande anlita de här nämnda
utvägarna.
3. I enskilda objektssatser,
»som framställa hvad subjektet i
hufvudsatsen föreställer sig»,
behöfver konjunktiven näppeligen
användas, annat än då
hufvud-satsens verb står uti
imperfek-tum eller plusqvamperfektum
och uttrycker tvekan. Ex. / går
inbillade sig Gustaf, att han
var sjuk (icke »vore»). Han
tvif-lade på att det finnes någon
verklig rättvisa (icke »funnes»). B. gaf
till känna, att han ansåg
stämmans beslut olagligt. Deremot:
X. undrade om det icke (vid ett
bestämdt tillfälle) vore bättre att
fly än illa fäkta.
125. För att uttrycka
impe-rativens begrepp (befallning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
