Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Leo Tolstoys Läror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofvanifrån, utan som bröder stående vid deras
sida — detta är vår pligt. Den verkliga
kyrkan eller församlingen består af sådana som
äro förenade med Kristus, i lydnad för hans
bud. Ingen har rätt att säga: ’Vi äro i
Kristi församling’ mycket mindre: ’Vi äro Kristi
församling.’ Alt hvad vi våga säga är: ’Vi
försöka att vara Kristi församling och lemna
åt Gud och våra medmänniskor att afgöra,
huruvida vi lyckas eller icke.»
Det har ofta påståtts, att Tolstoy
förnekar själens odödlighet. Sålunda säger äfven
den framstående författaren Anatole
Leroy—Beaulien i Revue des deux Mondes för sept.
1888: »Tolstoy förnekar bestämt ett lif efter
detta. Han medgifver ingen annan odödlighet
för människan än mänsklighetens.» Vi hafva
aldrig kunnat fatta, huru en sådan åsigt kunde
stå tillsammans med Tolstoys åskådningssätt.
Väl veta vi, att Tolstoy i några af sina första
skrifter uttrycker sig mycket sväfvande rörande
ett lif efter detta, men å andra sidan har hela
hans »religion» förutsatt tron på ett
tillkommande lif, hvadan vi alltid trott, att han i sin
själs djupaste djup trott på odödligheten. Som
bevis härpå hafva vi nu hans eget vittnesbörd.
I samtal med mr Stead, säger han härom:
»Tills för två år sedan hyste jag blott ringa
tankar om själens odödlighet. Nu tänker jag
ständigt derpå. Hvad är detta jag? Hvad är
denna själ? Det är icke identiskt med
materien. Det liknar en tråd, på hvilken är
uppträdd en oafbruten serie af sjelfmedvetande.
Det är oberoende af kroppen. Jag är alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
