Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Två vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kring dem? Dessa frågor kunna, tyvärr, icke besvaras.
Men de båda gubbarna syntes ju oskiljaktiga från
varandra, åtminstone efter klockan sex var eftermiddag, ty
ingen kan erinra sig att de någonsin besökt varandra,
oaktat det nära grannskapet. Vagnmakaren och smeden
höllo ihop, liksom hjulet och skenringen — de kunde
omöjligt existera utan varandra.
En afton väcktes å Hamburger Börs källarkundernas
uppmärksamhet och nyfikenhet av en högst oförmodad
uppenbarelse. Vagnmakaråldermannen inträdde på den
bestämda timmen, men alldeles ensam. Han satte sig vid
det vanliga bordet, och kyparen framställde den vanliga
anrättningen. Ehuru viss om att aldrig få något svar på
någon fråga, kunde dock kyparen icke nu underlåta att
fråga, var hovslagaråldermannen denna afton uppehöll
sig. Vagnmakaråldermannen teg som vanligt, men en
kort darrning i överläppen tillkännagav, att frågan
åtminstone denna gång blivit hörd. Efter en kort stund
uppsteg han och gick till disken för att betala; men då
kyparen försäkrade, att han ej kunde mottaga någon
betalning, emedan supen, medvurstbiten, kringlan och
svagdricksglaset stodo alldeles orörda på bordet, framlade
likväl vår ålderman på disken sina sex skillingar och gick.
Samma scen uppfördes samma afton på Barnhuskällaren
och väckte samma förvåning. Denna gåta blev dock löst,
ty några dagar därefter fingo de nyfikna i tidningarna
läsa underrättelsen om smedens dödliga frånfälle.
En hel månad försvann därefter, utan att man vidare
hörde något av den levande vännen. Att smeden icke
kunde ikomma, var naturligt, emedan han hade det
lagligaste förfall i världen; men vad i Guds namn kom åt
vagnmakaren? Några av de nyfikna slogo under tiden
sina lovar kring hans boning för att få någon nys om
honom, men förgäves. Vi hade så när glömt omtala, att de
två vännerna hade en gemensam städerska, en gammal
gumma med silvervitt hår och en näsa så vass, att om en
fluga i sin blinda iver vågat flyga däremot, hon säkert
blivit kluven mitt itu. Till henne vände sig de nyfikna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>