Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Sufflörens triumf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rasade mot, endast med henne den stackars svanen hade en
gås oplockad.
Äntligen trött vid en fruktlös kamp, lämnade han
teatern och fick, jämte sin lilla pension, en plats vid
skogsbevakningen längst upp i Norrland. Där dröjde han
länge, men trivdes icke väl. Säkerligen fann han
Norrlands vinter kallare än själva Stockholmska publiken.
Och vad är dessutom norrskenets prakt för en gammal
aktör, van vid rampen, och teaterkronan? Vad är väl den
omätliga barrskogen där uppe med sina trakthuggningar
och vindfällen mot den skog, som ena aftonen fälles ner
för att lika lätt uppställas den andra? Och även den
tarvligaste Fra Diavolo passar illa till skogvaktare.
En vacker dag återkommer han till sin gamla teater,
men finner blott ett enda rum ledigt, det är sufflörluckan.
Han kryper ner i den. Han har dock den tillfredsställelsen
att varje kväll få vända ryggen åt den publik, som så
likgiltigt behandlat honom; han har, som sufflör i sin
hand alla dessa firade sångare och sångerskor, dessa
storheter, som få för mycket av just det, varav han alltid
fått för litet. En enda blunder å hans sida, en enda pris
snus i otid vore nog för att bringa dem alla ur koncepterna.
Så hade den stackars Pfeiffer ändå sina triumfer.
En skönare återstod.
En afton — just då Vilhelm Tell skulle börja — sade
kungliga teaterns direktör småleende till Pfeiffer, när
denne beredde sig att krypa ned i sitt underjordiska
ämbetsrum:
»Som herr Pfeiffer vet, ge vi Fra Diavolo i morgon.
Om herr Dahlgren sjuknar, får ni bereda er på Lorenzos
parti.»
»Det har jag på mina fem fingrar», svarade Pfeiffer,
»och är alltid beredd. Men det blir väl min lott att dö i
min sufflörlucka.»
Vilhelm Tell började, och man hade hunnit till slutet
av andra akten, då de, som befunno sig på scenen, märkte
att den eljest så vakne och uppmärksamme sufflören
en stund lutade huvudet mot sidan av luckan, därefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
