Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Skattsökaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En julnatt drömde han, att han var inne i lusthuset,
där han, till sin stora överraskning, fann samlade sin mor,
som dött för tjugu år sedan, och sin mormor, som avlidit
tjugu år före henne, samt en hel mängd andra och vida
mer bedagade kvinnliga ascendenter, dem han måhända
hört talas om, men helt begripligen icke förr varit i
sällskap med. De gamla fruarna, uppsträckta i sina
helgdagstoaletter, olika från olika tidevarv, sutto kring
kaffebordet, som måtte ha varit lika i alla tider, och drucko på bit,
såsom det brukades, innan man började misshushålla med
sockret. De talade mycket om mycket, trots allt vad man
påstår om gravens eviga tystnad; men det som mest
tycktes ligga de hedersgummorna om hjärtat var en skatt på
Gud vete icke hur många hundra tusen riksdaler, vilken
skulle ligga förvarad under grundmuren till stenhuset.
Samma dröm hade registratorn nyårsnatten, och
sedermera, vakande eller sovande, drömde han om ingenting
annat än om sina ärbara och hederliga oldmödrar och om
den ännu hederligare skatten. Han blev underlig till
mods, betraktade med allt dystrare blickar sitt gamla
stenhus och fann slutligen, att det var alldeles för dyrbar
grund för ett stenhus med bara bottenvåning.
Vilka strider registratorn utkämpat inom sig, innan han
fattat sitt beslut, känner man ej; men icke litet
förvånade blevo grannarna, när en dag arbetsfolk började
nedriva den gamla stenbyggningen. Det hette visserligen,
att registratorn ämnade bygga ett nytt och större hus;
men varför begagnade han sig icke av de gamla murarna,
som kunnat bära minst fyra våningar? Och varför lät
han, sedan murarna nedrivits, bända upp den ena
grundstenen efter den andra? Alla ansågo honom för förryckt,
och de som icke trodde på drömmar, hade nog rätt däri.
Vad som slutligen och till det yttersta stegrade
grannarnas och arbetsfolkets nyfikenhet, det var att så ofta
en grundsten upptogs, och vilket aldrig fick ske utan i
registratorns närvaro, den gamle mannen då med rastlös och
feberaktig iver brukade undersöka det ställe där
grundstenen legat och därefter alltid syntes så bedrövad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
