Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Två unga änkor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att även på eftermiddagen ha den äran, varefter han
avlägsnade sig.
»Det tycks nästan, som om den sköna ville begagna
mig till ett slags bulvan», anmärkte löjtnanten för sig
själv; »antingen vill hon genom visad uppmärksamhet
mot min person reta v. K:s svartsjuka, eller också vill
hon låta världen förstå, att det är hon som brutit med
honom, i fall det verkligen gått ända därhän. Lika
mycket, jag ser inte att jag kan förlora det ringaste på hur
det än är. Von K. har bestämt kastat sig på en annan
bog, och det ser ut som om salig sågverksägaren i
livstiden gjort bättre affärer än salig brännvinspatronen.
Jag skall emellertid icke underlåta att infinna mig hos
den övergivna och trösta henne så gott jag kan. Det
stärker i alla fall ens kredit att få promenera med
trehundratusen riksdaler under armen. Mindre summor har
jag gått med.»
Löjtnant Gustaf B. fortfor att någon tid vara fru T:s
följeslagare och hon att visa honom all tillgivenhet, så
ofta de voro i sällskap med andra. Men när de voro för
sig själva, iakttog hon samma kalla förbehållsamhet,
vilket likväl föga bekymrade vår beskedlige löjtnant, ty hans
förhoppningar voro, såsom vi veta, av det anspråkslösa
slaget. Men en eftermiddag, när han efter vanligheten
gjorde sin uppvaktning hos fru T., fann han till sin stora
överraskning löjtnant v. K. sittande bredvid fru T. i
verandan under det livligaste samtal. Han hälsade, men
man tycktes icke märka honom. Han hälsade med något
högre stämma.
»Åh, det är ni, min bäste löjtnant», yttrade äntligen
den unga änkan med ovanligt strålande ansikte, »men i
dag har jag inte tid ... ursäkta!»
Då hon icke bad honom stanna kvar, fortsatte han sin
väg. Men han hade icke tagit många steg, förrän han
mötte en av mina närmare bekanta, en hovrättsnotarie G.,
som även hörde till badgästerna.
»Kavalleriet har återvunnit terrängen och infanteriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
