Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Kärlek och paraply
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vid ett tillfälle, då jag stack ut huvudet och tittade
uppåt, blev jag i ett öppet fönster i första våningen varse
ett par de vackraste fruntimmersögon, som med en viss
oro, ja med ömhet — så tyckte jag åtminstone — sågo
ner till mig. Jag tittade oupphörligen ut och upp, och
alltid mötte jag samma förtjusande ögon, samma
oemotståndliga uttryck av oro och ömhet. För första gången
i mitt liv klack det till i mitt hjärta, jag kände mig
genomglödgad, så våt jag än var, jag såg varken regnet
eller blixten, jag såg endast de där ögonen, antingen jag
blickade upp eller ner.
»Efter någon stund nedkom en nätt jungfru med det
vackraste sidenparaply, hälsade från sin härskarinna, bad
mig begagna det och återskicka det när jag kommit hem.
För första gången betraktade jag med blida blickar ett
paraply, uppspände det och lämnade portgången.
Utkommen på gatan, såg jag ånyo upp mot fönstret och hälsade
med en mjukhet i ryggen, som jag väl aldrig tilltrott
mig om. Med en solglans, för vilken jag tyckte att
molnen och regnet skingrades, besvarade förtjuserskan i
fönstret min hälsning, smålog och viftade med näsduken
så ofta jag vände mig om.
»Hemkommen, alldeles yr i huvudet, kysste jag otaliga
gånger det våta paraplyet, så att jag måste ha sett ut om
munnen som en brunnsgäst på morgonkvisten. Efter en
kort stund upphörde regnet. Jag klädde mig till visit och
begav mig ut igen med paraplyet under armen, väl torkat
och hopviket. Det dröjde icke många minuter förrän jag
befann mig i en prydlig sal öga mot öga med den huldaste
av kvinnliga varelser. Jag återlämnade paraplyet under
en störtflod av de mest svulstiga fraser. Himlen vete var
jag tog den ifrån!
»’För all del, min bäste herre!’ avbröt mig den sköna,
’men varför så många onödiga komplimanger för ett
simpelt paraply!’
»’Inte just för paraplyet’, yttrade jag, ’utan för den
artighet, den välvilja, den hängivenhet, den ömhet, den ...’
»’Hängivenhet och ömhet! Var tar ni allt det där ifrån?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
