Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - En gradpasserare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN GRADPASSERARE
Mången torde ännu erinra sig den utmärkte och år 1839
avlidne tenorsångaren Sällström, på sin tid kungliga
teaterns primo amoroso, Fra Diavolos och Don Juans
oefterhärmlige representant, skådespelaren med den hänförande
stämman och de »mördande blickarne», såsom han själv
brukade yttra om sig, och detta med skäl, om man skall
tro det täckare könet. Och varför skulle man icke kunna
göra det? Hade vi tillhört nämnda kön, himlen vete om
vi icke tyckt detsamma! Det finnes knappast något så
pikant som en teatersångare med näktergalar i sin strupe
och ögon av brinnande kol. Av mycket svagare toner kan
man förtrollas, vid mycket mindre eld fjärilen sveda sina
vingar. Lägger man därtill förste tenorens vanliga lott
att utföra de viktigaste älskar-rollerna, så ... vem tänker
då på den sanningen, att den, som älskar oftast, älskar
minst?
Sällström dog i sin bästa ålder och kort efter sedan han
förlorat sin härliga röst. När näktergalen förlorat sina
toner, vad har han väl annat att göra än lägga sig och dö!
Det är hårt redan att höra andra sjunga, när man icke
kan svara på samma tungomål. Men hör man därtill
andra sjunga vad man själv en gång sjungit och tillvinna
sig det bifall man själv icke gärna kan få, då är det ännu
hårdare. Också känna vi knappast något olycksöde så
svårt att bära som en sångares eller sångerskas, när de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
