Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Musikläraren och hans hund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En ovanligt mörk och ruskig höstafton företog han i
sitt vanliga sällskap en vandring utom en av Stockholms
tullar. Han stannade utanför en villa, belägen ungefär en
fjärdedels mil från staden. Denna villa var för tillfället
upplyst, dansmusik och glada röster ljödo från den ut i
kvällen. Fönstergardinerna voro nedfällda; men
Sundberg, utan att det ringaste bekymra sig om regndusket
omkring honom, stod orörlig och betraktade
skuggfigurerna, som innanför tecknade sig på de tunna ljusa
gardinerna, och så ofta bland dem framskymtade skuggbilden
av en kvinnas smärta och svävande gestalt, tycktes hans
ögon lysa genom mörkret, och han lockade till sig sin
hund, liksom ville han visa denne vad han själv såg.
Sedan han några timmar stått på detta ställe, stördes han
av flera vagnar, som körde in på gården för att avhämta
villans glada gäster, och han begav sig på återvägen till
staden.
Den ena vagnen efter den andra hämtade och for; men
när den sista hunnit ett gott stycke av stora landsvägen,
möttes den av en liten hund, som under de sorgligaste
tjut hoppade upp mot hästarna, liksom för att hindra
deras lopp. Detta väckte kuskens uppmärksamhet och vid
skenet av vagnslyktorna tyckte sig denne upptäcka en
större kropp, som låg framför hästfötterna. Han höll och
bad betjänten, som satt bredvid honom, hoppa av för att
se vad det kunde vara. Betjänten lämnade kuskbocken
och upplyste snart, att på vägen låg en människa, kring
vilken den lilla hunden fortfarande sprang med sitt
kvidande läte.
Herrskapet i vagnen, en medelålders herre och en ung
fru, steg även ur vagnen och närmade sig stället. Man
lyste med vagnslyktorna på den fallne, vilken, badande
i sitt blod, befanns vara död och, efter vad man
förmodade, blivit överkörd av någon bland de vagnar som kört
förut. Den unga frun böjde sig ned över den dödes
ansikte, på vilket i detsamma de bägge lyktornas förenade
sken föll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
