- Project Runeberg -  Resan till Mars /
Femte kapitlet

(1900) [MARC] [MARC] - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

,,Nu utrustningen på och låt oss komma ned,'' sade Victor.

Hvar och en förde sig en åtsittande gummidräkt, som slutade i en hjälm, ungefär något lik dykornes; en hvar ficko på ryggen en liten behållare, som innehöll koncentrerad luft, och denna behållare stod medelst en slang i förbindelse med hjälmen, och mannen kunde sålunda, tills luften var förbrukad andas utan hänsyn till af hvilken beskaffenhet atmosfären rundt om honom än var. Hvarje behållare var beräknad att innehålla luft tillräckligt för tio timmar.

Därpå tog hvar och en af expeditionens medlemmar en kraftig, jämbeslagen staf, som äfven kunde tjänstgöra som försvarsvapen, om någon oförutsedd fara inträffade.

Nu sänktes fallrepsstegen --- det historiska ögonblicket var kommet. ---

Lion var den förste, som nådde marken. Ofrivilligt föll han på knä, och de andra följde, efterhand som de kommo ned, hans exempel, och tackade den nådiga försynen, som so lyckligt och väl hade fört dem till målet.

Därefter vandrade de framåt. Genast mötte dem en öfverraskning. Marken, de gingo på, var icke, sådan som de hade förmodat, uteslutande en hård, stenig klippgrund. Nej, för hvarje steg sjönk foten djupt ned i en svampaktig, geléarted massa, under hvilken åter man först märkte den fasta klippgrunden. Det var en tänjbar algermassa, precis af samma förvitrade, smutsgrå färg som gamla, nakna fjällsidor. Det föreföll dem som gingo de i en masse, där hängflyet hela tiden sökte hålla dem fast, och de vågade sig i början icke ett steg utan att först försiktigt pröfva sig fram med stafven. Men snart kommo de dock underfund med, att det var ett par tum tjockt lager, som fanns öfverallt, och hvarunder det alltid var fast mark. Men det skulle icke vara den enda och lättaste öfverraskningen, som väntade dem.

Lebrun, som kommit ett stycke i förväg, stannade plötsligt som lamslagen. Framför honom gled en fasansfullt utseende skapelse, lät buktande sig fram öfver den slemmiga marken. En jättestor polyp, med en orms långa, tunna kropp, men med långa, ledade fångarmar på hvarje sida, hvilka som kolossale, sprattlande maskar ringlade sig ut från dess kropp. Hufvudet, hvars stora, nosformiga gap öppnade och stängde sig glupskt, som snappade det efter honom, bar ett par stora, stickande ögon, som lyste gröna som guld, eljest hade hela detta djäfvulska odjur precis samma färg som omgifningarna --- grå. Därför hade Lebrun också kommit alldeles in på det, innan han upptäckte den fruktansvärde polypen, som glodde på honom med sina stora, gröna ögon, hvilka syntes utvidga sig såsom i kokande raseri.

Och samtidigt växte också hela dess kolossala geléaktiga kropp som en ballong, som fylles --- och närmare och närmare gled den framåt emot honom.

Lebrun ville fly skräckslagen af det fruktansvärda odjuret men innan han hann flytta en fot ett steg tillbaka, kände han sig gripen och ömslingrad af polypens väldiga, hala fångarmar, som sugde sig som oslittiga rep omkring hans kropp. Lebrun kände sig förlorad, sin staf hade han mistat genom att den hade glidit från honom i dyn, och annat vapen hade han icke på sig, han var ohjälplig i odjurets våld. Och polypen drog honom med djäfvulsk långsamhet närmare och närmare in mot sitt stora tandlösa gap, hvars öppna svalg grinade fram som en kolossal slemmig manet.

Men just denna långsamhet hos odjuret räddade Lebrun. Kamraterna, som hade blifvit uppehållna af några undersökningar på ett märkligt formadt klipparti, de passerat, hade nu kommit fram bakom den klippafsats, där polypen hade öfverraskat den djärfve upptäckaren. Ett ögonblick stodo de alla som stelnade af fasa öfver den syn, som visade sig för deras blickar. Det var också i sanning hemskt att se detta odjur, som hade blåst sig upp till att bli större än en oxe, och hvars snokaktiga fångarmar fullständigt höllo deras olycklige kamrat innesluten i sitt fasansfulla grepp --- och så de stora ögonen, hvilka liksom gröna strålkastare gnistrade elakt mot dem. Men blott ett enda ögonblick dröjde de käcka männen, därpå bragte den fara, hvari deras kamrat sväfvade, dem åter till full besinning, och de störtade fram mot polypen.

Men du stora Gud, deras stafvar stötte i odjurets svampagtiga krop, liksom i gungflyet, helt igenom utan att det till synes afficerade det det minsta. Men plötsligt riktade Lion och Verdier sina stafvar samtidigt mot bästens eldsprutande ögon. Statvarna foro ned i de strålande skifvorna, hvarvid hördes en smäll, som då glas krossas, och en skälfning genomfor hela odjurets stora kropp Fångstarmarna släppte sitt tag om Lebrun, fäktade vildt i luften ett par sekunder. Därpå föllo de en efter en slappa tillbaka --- gapet slöt sig krampaktigt och mellan dess sidor vältrade ut en slemmig, förfärligt lefrad massa --- någon skälfning gick än en gång genom odjurets nu fullständigt slappnade kropp som låg som ett uttappadt hölster - och polypen låg orörlig --- död.

Lebrun hade fallit omkull på marken som död. Djupt bedröfvade lyfte kamraterna upp honom. Hade odjurets famntag krossat honom? Det var dem på grund af dräkten och hjälmen omöjligt att få konstateradt huruvida han ännu andades eller icke, och här kunde de ju icke taga af hjälmen. Så fort sig göra lät transporterade de honom därför till ,,Falken'', och här visade det sig lyckligtvis, att Lebrun endast hade fått sina ben skadade af polypens förlamande grepp --- men hade svimmat af utmattning öfver att strida emot innan hjälpen i sista ögonblicket kom. Han måste nu tillsvidare ligga till sängs, och det blef också mycket af den anledningen beslutadt, att de skulle lämna detta hemska ställe redan följande dag och då fara tillbaka till jorden, för att senare bättre utrustade återvända dit upp igen.

Verdier och Lion ville likväl än en gång undersöka den höga bergplatån, de landat på. Lion hade mycket riktigt räknat ut, att det bästa vapnet mot odjur af liknande slag som det, som så när hade dödat Lebrun säkert skulle vara just här, där det ju tydligen tack vare dimman alltid härskade ett kallt, fuktigt halfmörker, en stråle elektriskt ljus --- skarpt och bländande kastadt rakt in på dessa geléaktiga maneter, som uppenbart vanligen fullständigt slöa och apatiska regerade här på detta berg, i hvars tunna, isnande kalla, af vattenånga uppfyllda atmosfär de voro de enda väsen, som ännu kunde existera. Förmodligen lefde de af den algeraktiga massan, som i öfverflöd fanns öfverallt på klippsidorna, men angrepo för öfrigt allt, som kom inom deras räckhåll.

Deras förmodan visade sig som sagdt fullständigt riktig. De båda forskarne träffade på sin vandring rundt om i de öde klipporna den ene gigantiska polypen efter den andre. Alla påminde de mycket om de djur, man kan träffa på hafsbottnen, blott större och kolossalare i allt än hvad man någonsin har sett af hafvets invånare. Väldiga, hummerliknande odjur klippte med sina stora, taggiga klor fram mot de djärfva upptäckarne, men en enda stråle från dessas elektriska reflektor fick odjuret att draga sig tillbaka med alla tecken på en panisk skräck. Rundt om på klipporna lågo fastsugade kolossala sjöstjärnor och fram bakom hvarje afsats vältrade sig bläckfiskliknande maneter sådana som den, som hade angripet Lebrun, men alla drogo de sig skälfvande tillbaka för ljusets trolldomsmakt.

De båda forskarne kommo in i stora hålor mellan klipporna, där is och förvittrade stenmassor bildade de praktfullaste mönster man kunde tänka sig. Höga som skyskrapare och till synes fortsättande sig det oändliga in under klipporna sträckte sig dessa jättestora, af naturen bildade grottor. Och här inne funno de båda forskarne för första gången riktigt vatten. Hela bäckar och floder runno in mellan dessa hålor, från hvars innerste ogenomträngligaste schakt vattenflydena syntes hafva sin upprinnelse från hemlighetsfullt dolda källor. Här och där plaskade vattnet ned öfver hålans väggar, så att skummet stod som ett regn ut öfver de båda vandrarne.

Plötsligt hörde Verdier ett annat plaskande i vattnet och hvilket löd som ett djur, som rörde sig. De riktade sin strålkastares skarpa strålar ned i det mörka, rinnande vattnet, och de fingo se några kolossalt stora sälhundeliknande djur, som plaskade rundt om. De stora amfibierna voro helt hvita, och ögon hade de, som lefde här i ett nästan fullkomligt mörker, alls icke, hufvudet hade blott ett stort gap, från hvars sidor det svarta, gyttjiga vattnet rann oafbrutet. De påminde om gigantiska, hvithåriga gamla munkar, med dreglande, tandlösa munnar. De stackars varelserna uppväckte trots sitt förskräckliga yttre, medlidande öfver deras gränslösa elände. Blinda och förslöade plaskade de rundtom i det iskalla vattnet, då och då döko de ned mot bottnen och blefvo borta några minuter, hvarpå de kommo upp igen, öppnade och slöto det stora gapet som åto de något, som de hade hämtat upp från bottnen, och plaskade så några gånger rundt. Gång efter annan stötte de mot bräddarna, som de i sin blindhet icke kunde värje sig för. Då kunde man se, att de ömmade sig och drogo sig tillbaka ut midt i vattnet.

Trots sin blindhet måste de dock kunna märka ljusets strålar, ty när de båda upptäckarne riktade sin reflektor emot dem, kunde de se, att djuren blefvo först oroliga och därpå mer och mer ängstliga tills de slutligen i vild flykt sökte undandraga sig ljuset. Rädda som uppskrämda får, foro de rundt in bland hverandra utan att akta på, att de hvarje ögonblick antingen kolliderade inbördes eller stötte mot brädden, endast sökande undandraga sig reflektorns starka strålor. När de så slutligen märkte att det var förgäfves, döko ned under vattenytan, och kunde då bli borta hele kvarter, innan de åter tordes våga sig upp igen till vattenytan. Vid ljusets sken kunde de båda forskarne nu också se en del fisk simma rundt i vattnet, småfisk ungefär som karp, men helt hvita och blinda. Likaslöa och apatiska gledo de rundt i vattenytan, som trästycken som viljelösa låta sig drifvas med strömmen. Tydligen lefde de i fred och samförstånd med de stora amfibierna ty man såg aldrig dessa göra det minsta attentat mot karpflskarna, som ibland simmade tätt intill de stora sälhundarna.

Men allt var som prägladt af tillintetgörelsen, dessa stackars blinda slöa fiskvarelser tycktes endast vara väsen, som i den högsta grad af degeneration endast än så länge förmådde röra på sig för att in om kort fullständigt dö och därmed beröfva de tysta, ensliga hålorna den sista resten af lif --- om man då kunde kalla dessa eländiga skapelser för --- lif.

De båda forskarne trängde djupare och djupare in i den stora hålan, hvars stenväggar ständigt uppvisade de besynnerligaste formationer. Än erinrade de jättestora blocken en om kolossala hus, om kyrkor och pelare med mycket fantastiska torn och spiror, än om gigantiska forntidsväsen kämpar med fruktansvärda, djäfvulska ansikten med väldiga lemmar knöliga som hundraåriga ekträd --- än som jätteödlor och drakar, ormar och amfibier, med taggiga kammar och fjälliga kroppar, med hornliknande utväxter och sågtandade gap.

Det föreföll de båda resandena som befunno de sig midt i ett djäfvulskt spökrum, så underliga och förfärliga syntes de stora stenblockens märkliga former dem vara. Och då och då tyckte de nästan att dessa jättedjur fingo lif och rörde på sig, beredda att störta sig ned öfver de käcka forskarne, krossande dem blott under trycket af sin kolossale vikt, görande dem till mas under sina klumpfotade ben.

Men när de så riktade reflektorns ljus mot de fruktansvärda väsen, deras fantasi skapat, lugnades de åter, det var ju endast sten och åter sten, men visserligen formade som af en satans förfärliga fantasi och storslagenhet.

Men det var hopplöst att tränga längra in i hålans outgrundliga mysterier, ändlös i sin längd tycktes den sträcka sin mäcktiga arm in i själfva oändligheten. De vände därför tillbaka och ändtligen efter flera timmors tröttande marsch nådde de slutligen ut ur denna labyrint af hålor, som inbördes förbundna ständigt fortlöpande, den ena gående öfver i den andra, i bottnen endast utgjorde en enda kolossal håla, som kanske sträckte sig hundratals mil in under jordytan. En af naturens stora nycker, som här hade uppenbarat sin fruktansvärda och gigantiska storhet.

För de båda trötta vandrarne var det att komma ut ur hålans mögliga, dödskalla fuktighet och ut i Mars gråa halfmörka luft, en outsäglig lättnad, och de kände nästan halfmörkret som solsken, till den grad hade det tryckande grafmörkret inne i klipphålorna verkat nedtryckande på dem.

Då de kommo tillbaka till ,,Falken'' gjorde de för sina förvånade kolleger rede för sin stora undersökningsexpedition. Och med förvåning hörde de båda andra om den stora hålan med dess fruktansvärda stenspöken och om det svarta vattnet med sina stackars eländiga blinda varelser, som i fulhet kanske nästan öfvergingo de fasansfulla odjur, som trakten utanför var bebodd af, men hvilka dock på grund af sin sorgliga hjälplöshet ju icke kunde sägas ingjuta den fasa och afsky som dessa hemska stora polyper.

Major Lebrun förbannade sina styfnade ben och det odjur, som var skulden därtill, och som förhindrade honom från att komma upp och själf undersöka dessa fantastiska hålor --- en expedition genom dessa hålor, hvad var då till och med 60 graders köld och yrande snöstormar omkring sydpolen mot en sådan tur, och han tröstade sig endast vid tanken om att det ju var meningen att våga en tur upp till Mars igen, och då just utrustad i och för en större upptäcktsresa in öfver den hemlighetsfulla planeten.

Nästa dag togas ombord prof på klippgrunden, det algeraktiga dylagret, och den dödade polypen, hvilken som as, hvad kroppen beträffade icke fyllde stort mera än en vanlig bläckfisk. Dess kolossala storlek var förosakad af en uppblåsning och dess svampaktiga, geléartade kropp lade ju icke heller det minsta hinder i vägen för en sådan utvidgning.

Endast dess långa fångarmar, som voro omgifna af ett fjälligt, läderaktikt hölster hade behållit sin fulla storlek. De långa ormliknande armarna, som voro fjorton inalles, hade hvar och en en längd af seks meter, och voro hela längden igenom på innersidan försedda med stora sugvårtor. Det var dessa, som hade hollit Lebrun fast i ett förlamande grepp.

Det enastående djuret blef omsorgsfullt förvaradt i en stor, med sprit fylld zinklåda, för att användas som gåfva till det stora zoologiska museet i Paris.

Man kom nu öfverens om, att man i grunden icke kunde företaga sig mera denna gång, och då hellre fortast möjligt återvända till jorden, för att så snart det sig göra lät bygga ett luftskepp af ,,Falkens'' konstruktion, som ju fullt ut hade bestått sitt prof, men mindst dubbelt så stort, så att det kunde föra med sig en tillräckligt stor utrustning för en expedition in öfver Mars på minst ett par månader.

Föröfrigt måste man allenast af den orsaken att det icke återstod luftförråd för mera än tre veckor, alltså hvad man måste antaga att hemfärden skulle taga, så fort som möjligt tänka på att komma tillbaka till gamla moder jord, som till och med om också de varelser, hon hyste, icke alltid äro lika underliga, dock obestridt är ojämförligt behagligare än dessa oformliga odjur.

På morgonen följande dag, då man hade beslutit lätta ankare, möttes de både ledarne Verdier och Victor på däcket.

,,Nå, vår utmärkte astronom, som eljest brukar vara första man på skansen, är nog i dag den siste att törna ut --- vår gode major Lebrun är ju fortfarande till sin egen outsägliga smärta förhindrad att röra sina vanligen så rastlösa ben'', vände Victor sig till Verdier, som just hade kommit upp.

,,Hvad behagas?'' utbröt Verdier förvånad. ,,Nej, Lion måsta för länge sedan vara uppstigen, jag gick nyss förbi hans hytt och där fanns sannerligen ingen astronom. Jag trodde, att han var här uppe.''

,,Det var ju besynnerligt,'' sade Victor; ,,men nu ser jag också,'' fortfor han, ,,att hela hans utrustning är borta, så har han ju tydligen gått ned på Mars igen för at än en gång före afresan underkasta den planet, han ju med en viss rätt kan kalla sin, en sista undersökning, sannolikt vill han väl undersöka de andra planeterna äfven där nerifrån. Jag ser just, att han också har medtagit sin kikare och sitt bestick, som han nämligen i går kväll hade låtit ligga häruppe på däcket.''

,,Men märkligt är det likväl,'' invände Verdier, var det icke meningen att vi skulle ha lättat kl. 10, och nu är klockan väl 9, och Lion brukar ju eljest vara själva punktligheten.''

,,Ja, det är sannerligen riktigt,'' sade Victor, ,,men förmodligen måtte han ha funnit något, som särskildt intresserar honom, och ni skall få se, att vi nog ha honom här strax. Men låt oss för öfrigt se i observationskikaren om vi icke kunna få syn på var utmärkte kollega därnere.''

De riktade den store kikaren ned mot Mars och först den ene och sedan den andre undersökte därpå hela terrängen rundt om utan att upptäcka den minsta skymt af den saknade astronomen.

,,Nåja, terrängen är ju så kuperad att det icke är möjligt att få säkert öga på något därnere.''

Ingen af dem ville erkänna att en förfärlig ängstan börjat fylla dem. Klocken blef 10, och den blef 11 och 12 och alltjämt ingen Lion. Nu kunde de båda --- Verdier och Victor --- icke hålla sig lugn längre. De måste ned och se, om de icke kunde finna Lion, kanske hade någon mindre olycka drabbat honom. Mindre olycka. Ack hvarken Verdier eller Victor trodde innerst inne på någon --- mindre olycka, men de sökte döfva den gnagande fruktan, som hade lagt sig som ett tyngande järnband om deras bultande hjärtan, hvilka klappade som i feber af ängstan för den uteblifne. Men innerst inne föresväfvade dem den hemska scenen med jättepolypen, som så när hade dödat Lebrun. Nu hade kanske ett annat af dessa djäfvulska odjur, som denna fördömda planet tycktes vara öfversvämmad af, istället angripit expeditionens käcke och geniale chef.

Åh nej, de kunde icke tänka sig den möjligheten --- nej, nej, det var naturligtvis en mindre olyckshändelse --- bara en lättare olycka. Och likväl skälf de härdade männen.

Strax därpå stodo Verdier och Victor i sin utrustning nere på Mars och nu började efterforskningen. Hela dagen vandrade de två oförtöfvadt rundt utan att unna sig ett ögonblicks hvila eller matro.

De stora odjuran blefvo uppskrämda af ljuset från deras reflektor och utan at bry sig om faran trängde de två käcka männen in på bestarne, utan att rädas för deras giftiga gröna ögon och stora fångarmar. Det var som om de djäfvulska skapelsarne glodde ondt hånfullt på dem, men de drogo sig likväl tillbaka för ljusets skarpa strålar.

Men allt omak var förspilldt --- icke det minsta spår af den försvunne astronomen kunde upptäckas, hur noga och grundligt allt än blef undersökt.

De två männen trängde in genom de kolossala hålorna, djupare än de förnt hade varit. Och för deras uppjagade fantasi var det som alla de förskräckliga fantastiska stenformationerna rundt kring väggarna grinade sataniskt hånfullt emot dem, gjorde sig till öfver deras oändliga sorg, som växte efterhand som det mer och mer gick upp för dem, att Lion var och förblef borta. Till sist långt ut på natten vände de båda männen dödströtta tillbaka til ,,Falken'', hvars väntande besättning och den sjuke majoren de måste meddela det sorgliga budskapet, att de icke hade funnit det minsta spår af deras stora chef.

Hela natten sände ,,Falkens'' jättestora strålekastare sina hvita, skarpa ljusstrålar ned öfver Mars, och hvarje man på luftskeppet spejade i en blanning af förväntan och isnande ängstan och sorg ned öfver planeten.

Nästa dag upprann, fortfarande utan att Lion hade visat sig, och nu var det hopplöst att längre göra sig någon förväntan om att mera få återse Lion lefvande.

Han kunde som bekant endast föra luft med sig för tio timmar, och nu hade öfver ett dygn förflutit sedan hans bortgång från ,,Falken''. Men likväl gingo de två outtröttliga ledarna Verdier og Victor, ledsagade af nästan hela manskapet, ännu en gång ned på Mars och åter började den trista efterforskningen --- dubbelt trist, emedan hvar och en nogsamt kände det oändligt hopplösa i de pinsamma, naggranna undersökningarna --- Lion var och förblef borta.

Det kunde icke tjäna till något att längre försöka förjaga den hemska tanken, som dock var den enda rimliga möjligheten. Lion måste ha fallit offer för ett af dessa djäfvulska odjur --- förmodligen gripen och omslingrad bakifrån, så att han icke hade kunnat begagna sin staf eller sin refiektor, och så minut för minut hade detta hemska skådespel ändtligen fått sin afslutning. Förlamad, krossad hade expeditionens geniale chef blifvit ett offer för ett af dessa glupska, djäfvulska overkliga väsen, som just genom att tillintetgöra honom, ovetande hade hämnats på upphafsmannen till den förvirring, som åstadkommit i deras kanske tusenåriga, hemskt tysta rike.

Då man sent om kvällen åter förgäfves hade återvändt till ,,Falken'', stod det klart för äfven den mest sangviniske bland medlemmarne, att nu måste man försöka göra sig förtrolig med, att verkligen allt --- allt --- hopp var ute.

Den store astronomen, hvilkens beräkningar, --- hvilkens storslagna riktighet färden ju till fullo hade bevisat, --- och som världen kunde tacka för att den inom kort, inom sitt positiva vetandes horisont också skulle få dragna himmelskroppars hittills fullständigt okända hemlighetsfulla gåtor. Han, det tjugonde århundradets störste ande --- hade fallit på sin äras mark. Hade måst låta lifvet just som hans gigantiska plan lyckligt och väl var förd till målet. Hvad ödet stundom kan vara bittert och till synes så oändligt småsinnadt missundsam!

Nästa morgon vidtogo hans djupt förkrossade kamrater, förberedelser att äfven om de icke kunde finna sin älskade väns och chefs kropp, så doch i hvarje fall, att få bevisa hans oförgätliga minne den sista äran, just här, där han måste böta med lifvet för sitt geniala stordåd. ---

På en svart klippa alldeles invid det ställe, där ,,Falken'' hade landat, och de första människorna hade satt sina fötter på planeten Mars, inhöggo de följande inskription:

Till minne af
Jules Edmond Lion
Jordinvånaren.

som fattade den djärfva planen att nå upp på denna planet, som jordens bebyggare kallades MARS.

Han fullförde sitt stordåd, fall på ärans mark.

Hans namn lyse öfver alla tider, och hans rykte lefve evigt.

Frankrike hade den äran att kunna kalla denne man sin son.

22. Augusti 19..
Inhugget af hans kamrater.

Och därinunder följde så de 9 namnen på expeditionens medlemmar och besättning.

Bredvid klippan reste kamraterna därpå två flaggstängar, på hvilka de hissade Frankrikes stolte baner --- den trefärgade flaggan --- som den sista hedersbetygelsen för landets store son, som här hade satt lifvet till efter att slutligen ha nått sitt mål.

Och så var ,,Falken''s besättning tvungen att lätta, för icke själfva riskera att komma att onödigt sätta lifvet på spel; ty deras luftförråd höll på att taga slut. Men man hade först orubbligt beslutat att vända bättre utrustade tillbaka igen och då eventuelt försöka finna något, som skulle kunna påminna om den store aflidne, samt planlägga en expedition in i landet.

Därpå lättade ,,Falken'' och fort och säkert förlöpte hemfärden till jorden. Och vi skola nu lämna ,,Falken'' och dess medlemmar, som äran och berömmelsen i fullt mått väntade för deras gigantiska stordåd. Men i glädjen och festruset öfver återseendet skall hos de tappra blanda sig en vemodig känsla vid tanken på expeditionens store chef, den oförfärade Lion, som hade bötat med lifvet för att tränga in i den af universams gåtor som heter planeten Mars.

Men hans verk

RESAN TILL MARS var ett fullbordadt faktum --- människoanden var fördt ett jättesteg framåt.

Slut.


Project Runeberg, Sat Dec 15 18:24:26 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/resamars/5.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free