Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’293
sig ej våga gå till berget af fruktan för
Beduiner, som uppehöllo sig i trakten. Slutligen
lofvade en man att följa oss ett stycke, så långt
han vågade, så fingo vi sedan taga oss fram, så
godt vi kunde. Den trakt vi genomredo var
fortfarande vild och ödslig och vägen
understundom nästan ofarbar. När vi ridit så en goci
stund, kommo vi till ett ganska högt berg, som
vi skulle bestiga. Vägen uppför berget var
ytterst svår och gick ibland direkte öfver kala
hällar, der hästarne halkade och sprattlade vid
hvartenda steg. Flera hästar störtade omkull,
utan att dock någon af oss blef skadad.
Doctor Nickels häst föll, om j ig minnes rätt, trenne
gånger; M:r Moor’s en gång. Den ena tolkens
häst började halka på en brant häll, slutligen
föll tolken af och trillade åt det ena hållet och
hästen åt det andra. När jag sålunda såg
kamraterna falla den ene efter den andre, betraktade
jag min egen häst, en hvit och liflig "arab," med
en viss undran huruvida han skulle kunna arbeta
sig fram på den ojemna vägen, utan att dela sina
kamraters öde. Jag blef helt hastigt störd i
mina reflexioner häröfver, då min häst steg på en
stor kullersten som rullade undan hans fot,
hvilket hade till följd att vi gjorde en ordentlig
kullerbytta. Hästen föll nemligen framstupa och
trillade helt och hållet öfver, så att han låg på
ryggen med benen i vädret, och innan jag visste
ordet af, befann jag mig liggande bredvid min
häst med högra benet under hans rygg. Utom
Reseminnen, ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
