Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’253
tolken gick efter och ledde borickan och på detta
sätt färdades vi åt Joppe till.
Vi mötte en mängd Araber i större och
mindre flockar, men ingen oroade oss, somliga
yttrade några ord till vår tolk, och de betraktade
med en viss undran Doughty, som låg utsträckt
på borickans sadel och jemrade sig högt.
Vi redo nu oafbrutet framåt, och då vi
färdats omkring en timma, började den sjuke känna
sig bättre, han jemrade sig ej längre och
slutligen förmådde han äfven resa sig upp. Lika
bedröfvad jag förut varit, då jag fruktade att
min käre reskamrat fått den Svriska febern, som
v ’
inom några dagar, ja kanske timmar hade- kunnat
sluta hans lif, lika glad kände jag mig nu, då
jag af den hastigt inträdande förbättringen trodde
mig kunna sluta till att hans sjukdom ej var
annat än den i dessa trakter visserligen häftiga och
plågsamma, men ej så farliga frossan.
Han blef slutligen så bra, att vi kunde
fortsätta vår ridt i sakta traf.
När vi kommo upp på en höjd, hvarifrån vi
hade en friare utsigt öfver trakten framför oss,
fingo vi se åtskilliga ryttare, hvilka redo i
galopp, de talade högt till hvarandra, så att vi
kunde höra deras rop: de redo upp på höjderna,
som voro i deras väg och tycktes bespeja trakten.
När de slutligen fingo oss i sigte, kommo de alla
ridande oss till möte i full fart. Vi anade då
att det var vära reskamrater, ehuru vi i
anseende till skymningen ej kunde känna igen dem,
och vi bedrogo oss icke härutinnan. Med glädje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
