Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visst icke så lätt ifrån den som sir John Falstaff; jag drog
vid detta tillfälle det kortaste strået, ty när mina vänner
gingo ifrån mig, fick jag som fux den »äran» att betala
kalaset.
Vi gingo med facklor från Karlshof in till staden och
sjöngo den upplyftande sången: »Historien om syndafloden»,
och när vi på Gamla torget kommo fram mot det sneda
Petritornet, voro verserna slut, och jag gjorde i hastigheten
en till. »Då skickade Noak en dufva åstad, och hon förde
åter ett oljoblad.» Och vår öfverste, salig pastor Kritzby i
Stora Varchow, kom fram till mig, klappade mig på axeln
och sade, att jag skulle fortfara så, då skulle det nog bli
någonting af mig, och om jag kunde förfärdiga ytterligare
en sådan vers till, så skulle detta kasta ett skimmer öfver
vår förening, och det skulle lända henne till glädje och
ära; och jag smidde bums ihop en fem stycken vers till,
hvilka jag dock, gud ske lof, har glömt. Jag trodde honom
naturligtvis mena ärligt, ty jag var en fux och han låg
redan åttonde terminen vid universitetet. Därpå tågade vi
till Nya torget och kastade våra facklor i en hög och sjöngo;
»Frihet vill jag lofva!», och polisbetjänterna stodo rundt
omkring oss, men sade ingenting, och när de sedan
tillfrågades, hvarför de ingenting gjort mot gatuoljudet; skola
de ha svarat, att det hade varit så högtidligt; de hade
velat göra det, men just då de hade velat lägga sig emellan,
hade sången öfverväldigat dem, så att det riktigt krupit
längs ryggraden på dem.
Så var det på den tiden; men det är nu redan länge
sedan, och många, som voro med på den bal, som vi gåfvo
för de beskedliga Rostockerbrackorna hos Schlunders och på
hvilken den gamle hederlige professor Fritsche ännu
muntert dansade efter melodien: »Jag och min flaska vi följas
åt», dansa nu ej mera, och andra tider ha kommit öfver
världen.
Äfven för Rostock ha andra tider kommit, och såsom
jag vill hoppas, äfven bättre; ty i Rostock har sedan en
invandring skett, hvilken förer mycket i munnen, hvilket just
icke var så alldeles nödvändigt, men den för äfven mycket
i fickan, och detta är alltid behöfligt. Jag menar invandringen
af gumsar, hvilka ge oss lika mycket att fundera på, som
Hyksos’ invandring till Egypten, Heraklidernas till Peloponnesos,
zigenarnas och judarnas till Europa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
