Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bibelspråk och nedkallade Guds välsignelse öfver hans hustru och
honom och öfver hela hans hus; och så gaf han dem något,
för att äfven de skulle ha någon glädje på denna dag. Om
söndagen gick han därefter till sin vän Groterjahn, hvilken
han en gång som ung hade hjälpt och med sina egna
knappa medel skaffat ett arrende, och hans granne var
tacksam mot honom, och hans fru var vänlig mot honom och
hans kära hustru. — Och år efter år höjde sig upp från
det gamla golfvet, de gyllene tafvelramarna mörknade, liksom
om ett svart regnmoln lagt sig kring solskenet; han hade
blifvit sjuk och var det i åratal, läkarna hade talat om
hypokondri. Därpå drog molnet alldeles öfver solen, hans
hustru hade dött, det sista han såg var en likkista och en
graf; därpå hade det blifvit natt omkring honom, han kunde
i mörkret ej mera se sina egna barn. De hade måst föra
honom till en inrättning för sinnessjuka, där hade han än
rasat, ty människorna ville beröfva honom lifvet, och än
suttit tyst för sig själf. Så hade det fortgått i åratal, och
slutligen hade han vaknat ur sin dröm och vändt tillbaka
till sin förpaktaregård. Men när han kom hem, var allt
där annorlunda mot förut. Hans hus föreföll honom så stort,
i rummen stodo så många stolar, och ingen människa satt
på dem. Han gick om våren ut i trädgården, här lyssnade
han till liljan, här lyssnade han till rosenbusken, de hade
annars brukat berätta honom så mycket vackert, nu sade de
honom intet, alls intet. Han gick ut på sina gärden, där
arbetade hans folk — han hade präktigt folk — de arbetade
flitigt; men när han kom, stödde de sig på sina redskap och
betraktade honom allvarligt. Han gick förbi och hälsade på dem.
»Stor tack, herre, stor tack!» sade de alla med en mun;
men när han vek om häcken, hörde han den ene säga till
den andre: »Ja, det är skada, förr så och nu så!» —
Han gick hem, hans båda söner hade anländt, det var ett
par präktiga gossar, den äldste hade redan fått sysselsättning
vid landtbruket; de föllo honom om halsen, han sköt dem
tillbaka, han kunde ej tåla sina egna barn. — »Min far,»
sade den äldste, »jag har fört med mig till dig ett par
vindthundar, doktorn säger, att du skall vara i mycken
rörelse ... — »Inte ett ord om doktorerna! Jag har haft
tillräckligt med doktorer att göra.» — På eftermiddagen kom
Groterjahn med sin fru och sina barn åkande i en stor
statvagn; förr hade de kommit gående längs fotstigen i sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
