Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gud bevare oss!» sade folket. »Hvad har han nu
fått för infall?»
Men det gjorde honom godt, han kom på andra tankar;
det var blott med människor, som han ej ville ha att göra.
Han sammanträffade visserligen då och då med sin granne
Groterjahn; men det var ej mera emellan dem så, som det
varit förut, och efter ett par år afbröts plötsligen umgänget
alldeles.
På detta sätt skulle han väl kunnat lefva fortfarande
allena och sköta sitt jordbruk, men då hände honom något,
som gjorde honom alldeles utledsen vid detta. Allt hans
folk kom en söndagsmorgon till honom och underrättade
honom om, att de vid midsommartiden ville fara till Amerika.
Han hade hållit sitt folk väl, han hade behandlat dem med
lämpor och foglighet, han hade varit som en far för dem,
när nöden kom, och nu detta! — Han gjorde sig skyldig
till samma misstag, som så många andra goda herrar hos
oss — om de dåliga talar jag icke — hvilka anse för
otacksamhet, hvad som endast är den ständiga driften, det
oafvisliga behofvet hos hvarje människa att vilja bli sin egen
herre. Nu skulle han nödgas se främmande ansikten
omkring sig, nu skulle han ha att göra med arbetsfolk, som
han icke kände; han ville ej längre ha med jordbruket att
sköta. Doktorn hade skakat på hufvudet häröfver, men hade
till sist likväl insett, att det icke fanns något annat att göra,
och han hade tillrådt honom att flytta till en större stad,
där han hade omväxling och förströelse, och så hade han
begifvit sig in till Rostock. Jockum Klähn tog han med
sig af gammal vana, ty Jockum och dennes mor hade varit
de enda, som icke utvandrat.
När han nu satt där försänkt i djupa tankar, pinglade
förstuguklockan, och in i rummet trädde en högrest, smärt,
man, insvept i en regnkappa; han hade ljust hår och friska
kinder, i hvilkas skägg regndropparna glindrade: »God kväll,
min far!»
»God kväll, min son!» svarade den gamle, i det han
reste sig upp och räckte honom handen. »Du kommer ju
alldeles för sent i dag?»
»Ja, vägarna äro så dåliga, att det drog ut på tiden i
morse, innan vi kommo in på chaussén,» svarade sonen och
tog af sig regnkappan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
