Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jockum kom rusande in med glädjestrålande ansikte:
»God afton, unge herre! Herre je, hvad jag är glad! Säg,
hur är det med min gamla mor?»
»Der är bra; men hvad är det för dumheter du här
har för dig! Du skall passa upp min far och så springer
du i stället omkring som en odåga?»
»Herre je, unge herre!» utropade Jockum, som om
man berättat honom någonting alldeles nytt. »Jag sköter ju
om honom, jag vårdar honom och vaktar honom som ett
litet barn ...»
»Å prat! Om du inte ...»
»Nej, Karl, nej!» inföll här den gamle och tog sonen
i armen och drog honom tillbaka. »Nu är det nog; han
har redan fått sig ett skrapa af mig. Gå nu!» tillade han
till Jockum, som också aflägsnade sig ur rummet helt
bedröfvad.
»Hvad här han då egentligen för sig, min far?»
»Barnsligheter. Nu är han i tagen med lille Paul här
intill. Jag tycker själf bra om den lille pojken och när jag
träffar honom, så räcker jag honom handen, men när jag
råkar hans syster, så skulle jag ha god lust att ge henne
en kyss, ty det är en präktig flicka.»
»Det är hon,» inföll Karl, gick med snabba steg öfver
golfvet, ställde sig vid fönstret och tittade på de tillslutna
fönsterluckorna, som om hans ögon vore borrar, hvilka
kunde tränga igenom träet, och den gamles ögon fingo härvid
ett vekt, medlidsamt uttryck, och han steg upp och lade
sin hand på sin förstföddes skuldra och sade:
»Karl, det blir nog bra alltihop!»
Och sonen vände sig om och såg den gamle så
trohjärtadt i ögonen och sade med klar, frisk stämma: »Ja,
min far, det blir nog bra alltihop! Men,» tillade han med
en djup suck, »huru har det egentligen kommit så långt?
Jag var då inte hemma; jag vet alls inte, huru ni först
blefvo så där osams, hon vet det väl inte heller, ty annars
skulle hon nog ha skrifvit om det till mig i det enda bref,
jag fått ifrån henne.»
»Ack, min son, huru brukar sådant gå till? Huru
komma människorna isär och huru komma de tillsammans?
Ser du, du har en vacker grön äng, och fienden kommer
och dämmer för den klara bäcken, som flyter genom ängen,
och nu samlas droppe vid droppe, och innan du vet ordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
