Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med dig att göra, och din Helena vill han inte heller längre
veta af; se där,» — här tog han fram något bakom dörren
— »här har du din båge, och packa dig nu din väg!»
»Jockum, Jockum!» sade Paul och tårarna kommo
honom i ögonen. »Du är ... du är ett riktigt nöt!» och
därefter brast gråten lös, och han glömde skolan och sprang
hem, och när han kom in i salen, där familjen ännu satt
vid sitt kaffe, kastade han sina böcker på bordet, bågen i
ett hörn och grät af full hals — detta är din första vänskap,
Paul, som världen söndertrampat, ännu flera skola väl bli
sönderslitna i ditt lif; men första gången gör det mycket
ondt, om vännen också blott är en Jockum Klähn.
»Poll,» utbrast fru Groterjahn, »hvad vill detta säga?
Hvarför är du inte i skolan?»
»Ja,» sade herr Groterjahn och såg så strängt på sonen,
som det en fader ägnar och anslår, »hvad vill detta säga?
Hvarför är du inte i skolan?»
»Det kommer sig däraf ... det kommer sig af den
dumma fiendskapen,» snyftade Paul; »nu vill Jockum Klähn
inte längre bry sig om mig och Helena, och den gamle
Jahn har förbjudit honom det.»
Helena hade rest sig och sökte trösta Paul: »Låt det
nu vara bra igen, Paul, Jockum Klähn skall nog tala med
dig igen och den gamle Jahn också.»
»Om jag hade barn,» utbrast fru Groterjahn, »som
ägde hederskänsla eller också blott den allra ringaste
barnsliga lydnad, så skulle de inte ha utsatt sig för en sådan
förödmjukelse af en bondlurk.»
»Ja,» sade herr Groterjahn och såg ännu alltjämt så
sträng ut, som det anstår en far, »mamma har rätt, Paulus,
hvarför utsätter du dig för en sådan förödmjukelse, och du
med, Helena?»
Här blef dock hans stränga min redan något blidare.
»Min far,» sade Helena och fortfor att pyssla med Paul,
»jag har besvarat gossens hälsning, och jag har ofta frågat
honom, huru hans herre mådde; jag vill inte heller dölja,
att jag ofta samtalat med den gamle Jahn själf; jag hyser
ej något hat till honom, och den vänskap, han förut
bevisat mig, har jag ännu i alltför lifligt minne, för att jag
skulle besvara den med otack.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
