Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det vara lyckligare? Jag säger »nej». Människorna säga,
att det på vår jord finnes trakter, där en evig vår råder,
där ingen känner hvarken hetta eller köld; men — spörjer
jag — ha de människor, som bo där, den stora fröjden, att
vårluften kommer efter vinterstormarna, att ängar och träd
bryta grönskande fram genom is och snö? Växlingen af
glädje och sorg, af fruktan och hopp öfverensstämmer med
den svaga människonaturen, och denna harmoni är lyckan. — —
Hade Karl sett upp mot det ena gårdsrummet i
Groterjahns hus och kunnat titta in genom muslinsgardinerna,
så skulle han nog icke aflägsnat sig så nedslagen, ty där
var ett glädjebord dukadt för honom; och bakom gardinerna
stod Helena och såg ned på honom med vackra, vänliga
ögon, och hennes hjärta klappade fortare, när hon såg honom,
och när hon såg honom gå så sorgsen sin väg, blef äfven
hon sorgsen till sinnes, och hon satte sig ned och höll
handen för ögonen, och ur mörkret och sorgen gick
småningom hoppet om återseende, om evig trofasthet, likt en
härlig vår, i blom, och hennes hjärta blef tillitsfullt och
gladt under denna växling, och växlingen är lyckan.
Hon tillhörde ej dem, som tro sig vara Gudi behagliga,
när de sucka efter sorger och fråssa i lidanden, hon var
ett glädtigt barn, och hennes hjärta var starkt och friskt,
där kunde ärlig tro och förtröstan till Gud frodas. Och
dem båda vårdade och vaktade hon med flit och ihållighet,
icke såsom min grannfru sin blomkruka, hvilken hon bär
omkring med sig i huset, som om den vore ett lindebarn,
och sedan i hela åtta dagar ej tänker på blommorna, nej!
hon hade en gång för alla gifvit sina båda blomstänglar en
god och fast plats, och där vårdade hon dem, och nu
afvaktade hon tåligt, att de skulle bära blommor och frukt.
Genom att så tänka och handla kunde hon också af
fullt hjärta glädja sig åt resan, hon behöfde icke sucka eller
klaga för den korta skilsmässans skull. Hon steg därför
upp och packade just in sina saker, ty de skulle följande
dagen fara med det andra tåget, då hennes mor trädde in:
»Hella, mitt barn, herr Nemlich har nyss anländt; han bor
hos oss i natt, din far har återigen förhastat sig genom att
bjuda honom.»
»Nå, hvad tycker du om honom, mamma?»
»Ellen, du vet, att din mor gjort det till en bestämd
lefnadsregel för sig att aldrig afgifva något förhastadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
