Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Följande morgon hade hon tvistat med uppassaren om kaffet,
hon på högtyska, han på italienska, och nu trodde hon,
att karlen varit grof emot henne, ehuru hon icke visste,
hvad han egentligen sagt; och detta är en obehaglig känsla,
alldeles som om någon vunnit på lotteri och förlorat sin
lottsedel och ej genast kan få inkassera sin vinst. Anton
hade om morgonen oupphörligt försäkrat, att han sofvit
alldeles utmärkt och att han var en helt annan människa
än kvällen förut; Paul hade sprungit omkring i hotellet och
icke visat det ringaste spår af medlidande med sin mor.
Och nu satt hon »med allt sitt hus» i en och samma
vagn med dödsfienden. Helena satt på hans knä, Anton
insåg tydligen alls icke det orätta häri, den gamla damen
nickade alltjämt emot henne, de båda judepojkarna sågo
henne fräckt i ansiktet, och herr Nemlich, som hörde till
tredje klassen, satt så prudentligt vid hennes sida, som om
han vore en verklig och röstberättigad medlem af hennes
familj.
Fru Groterjahn slungade nu de utvaldaste tveeggade
blixtar omkring i vagnen, och hennes ögon gnistrade och
glödde, som om de ända till mynningen vore laddade med
svafvel och saltpeter och endast sökte efter det mest
passande slaktoffret för att genast brinna af. Hvem? Hon
tänkte naturligtvis först på Anton och Paul, men dessa båda
sutto där så lugna, att hon ej öfver dem kunde utslunga
allt sitt gift och all den galla, som hon bryggt ihop. Helena
var ett värdigt föremål, hon intog för ögonblicket en högst
opassande ställning, men hon hade vändt ryggen åt sin
mor och såg med stora ögon och rodnande kinder på den
gamla damens inrådan ut genom fönstret mot söder, ty
där borde man nu snart kunna skönja Adriatiska hafvet.
Men vid utbrottet af en riktig vrede är det alldeles
nödvändigt, att man ser hvarandra i synen, annars klickar det
bara. Den gamle Jahn kunde hon icke angripa, han var
för mycket hennes dödsfiende, och det behöfdes dessutom
helt andra förberedelser för att antasta honom. Judepojkarna
hade visserligen gjort sig väl förtjänta af en tillrättavisning
för den djärfhet, hvarmed de sett henne rakt i
ögonen; men kroken saknades, på hvilken hon kunde hänga
upp slaktoffret.
Och likväl blef vår gamla tant anledning till, att denna
sköna vrede icke skulle gå alldeles förlorad för världen;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
