Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett riktigt kok stryk därför. Jag skall nog taga mig till
vara.»
»Du borde i allmänhet taga dig mera i akt för Jockum
Klähn, han narrar dig till alla möjliga odygder.»
»Ja, Helena, men vet du, hvad Jockum säger? Han
säger, att jag inte lär honom annat än ondt. Men se, där
är hafvet, det härliga hafvet! Och se fartygen!»
Ja, där låg den vackra Triestbukten för deras ögon,
grön som ett blommande rågfält, då den lätta sommarvinden
blåser däröfver. Det Adriatiska hafvet liknade ett
litet oskyldigt barn, hvilket efter stormen i går sakta vyssats
i sömn; och dyningen gick så sakta upp och ned, som
om den vore det slumrande barnets andhämtningar. Och
rundt omkring vaggan hade modern satt friska, gröna,
blommande buskar, för att med dem fröjda barnet och gifva det
en behaglig svalka; längs stranden grönskade buskarna och
träden, och de blåa bergen glänste så hvita, men det var
icke af snö, utan af blommande mandel- och körsbärsträd.
Och allt simmade i ett gyllene skimmer, och världens friska
ande lekte med morgondimman öfver den gröna bukten
och skvallrade om lif och verksamhet — och det var
påskdagsmorgon.
Helena blickade ut i världen, som om hon första gången
såge dess under. Hennes ögon glänste, och kinderna fingo
en högre färg. Det var som om det äfven inom henne
blef vår, och alla de ljufva känslor, som väcka världen till
nytt lif, sänkte sig ned i hennes själ och väckte äfven denna
till nytt lif.
Hon hade ju redan flera gånger sett våren och tryckt
denna Guds gåfva till sitt unga hjärta, men det var då
annorlunda än nu; i en sådan prakt som nu hade denna gåfva
aldrig förr burits emot henne, och hennes själ hade ännu
aldrig varit så villig att i sig upptaga all denna lycka som
ett Guds utsäde; men nu hade kärleken beredt åkern, och
säden frodades så grön och vacker i dagsljuset.
Ja, det var påskdagsmorgon, och alla den stora stadens
klockor ringde, och ljudet dallrade öfver vattnet och
blandade sig med det lätta lagret af dimma, som låg
däröfver.
»Ack, Lena!» utropade Paul, och hon drog sin lille bror
närmare intill sig, som om hon ville tacka Gud, att hon hade
någon, öfver hvilken hon kunde gjuta öfvermåttet af sin kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
