Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De gingo vidare, och Paul hade åter kommit loss och
sprang omkring som en fåle i selen på den första maj, men
kom åter tillbaka: »Lena, kom med; det är något! Där de
gamla kvinnorna sitta, äro alldeles röda och gröna och blåa
fiskar och sådana där besynnerliga musslor och andra tingestar.
Kom bara och se på!»
»Nej, låt mig vara, Paul! Gå du och se dig om, jag
vill gå ut på hamnarmen och betrakta hafvet och nejden.
Men glöm inte att hämta mig och lägg noga märke till, att
du skall träffa mig där borta vid ändan.»
Och Paul sprang ifrån henne ned på fisktorget.
Då Helena stått en stund vid ändan af hamnarmen
och hennes lyckliga hjärta och den lyckliga världen fört ett
gladt samspråk med hvarandra, på hvilket det ej ville taga
något slut, lades en hand på hennes axel, och den gamla
damen, som kallade sig själf tant Lina, stod där vid hennes
sida med klara, glänsande ögon och utbrast: »Min kära
dotter, hvad tycker ni om denna sköna världen?»
»God morgon!» sade Helena och tryckte den gamlas
hand. »Ack, jag vet inte, hur det är fatt med mig; så
lycklig har jag ännu aldrig varit.»
»Således ni också! Ja, ja! Ni är ung, mitt barn.
Hos mig blandar sig redan sorgen med hänryckningen; det
är icke någon bitter smärta, nej, blott ett djupt beklagande
af, att jag icke kunnat se allt detta i min ungdom. Jag tror,
att jag skulle blifvit en bättre människa, om jag förr sett
och njutit detta; ty jag tillhör de människor, som tro, att
ren glädje förer oss lika nära Gud som en djup smärta. Af
det senare slaget har jag fått smaka tämligen mycket, af
glädjen mindre. Men, förstå mig rätt, jag vill inte vara
otacksam, jag har nog fått mera, än jag förtjänat, och Gud
vet bäst, hvad som är bra för en människa. Hvem vet?
Om jag blifvit öfverhopad med allt slags fröjder, hade jag
kanske blifvit ett lättsinnigt fruntimmer; nu har jag ännu
ett lätt sinne. Men jag stör er i edra betraktelser och er
njutning, och jag har dessutom en ganska allvarsam sak att
uppgöra här med preussiske konsuln, jag vill därför ...»
Bom! ljöd ett kanonskott öfver sjön. Bom! följde ett
andra och ett tredje, krutröken lade sig tung och tjock
öfver hafvets blanka spegel, liksom när maran lägger sig
öfver den ljufva sömnen, och skingrade sig slutligen i täta
skyar, liksom då den tunga ångesten till sist upplöser sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
