Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att komma henne att glömma hennes oskyldiga fel, så
att modern småningom kunde återkomma till den
öfverraskning, som hon aftonen förut utkläckt i sin säng.
Då Anton och Paul väl infunnit sig vid kaffebordet,
kom hon därför fram med sina resstationer och lifsstationer
och facitutdragningar och sin brefskrifning.
Helena sade, att hon gärna ville göra det, så godt hon
kunde. Men hon var också den enda, som visade sig hugad
därtill. Hos hennes far drefvo de onda andarna alltjämt
sitt spel. Hans ögon hade till hans hustrus förvåning först
blifvit större och större, sedan lade sig skrynklor omkring
dem, och han sade till sist vresigt: »Det har inte fan reda
på några lifsstationer, och jag känner inte heller någon, som
jag kan skrifva till. Hvad som händer mig, berättar jag
sedan uppe i föreningen för Om och Som och Drom.»
»Ja,» sade Paul och drog en djup suck som om hans
kära fars obstinata förklaring lyft en tung sten från hans
bröst, »ja, jag vet inte heller någon, och för pojkarna där
hemma kan jag sedan berätta alltsamman;» och detta sade
han så djärft, som om han hyste den fasta öfvertygelsen,
att han var en riktigt lydig son, hvilken tagit sin kära far
till sin ljusa förebild och nu äfven ville alltjämt vandra i
hans fotspår. Men han råkade just vackert ut.
»Du?» sade modern. »Du skall inte heller skrifva
några bref, du skall hädanefter föra en dagbok, och herr
Nemlich skall se efter, alt du gör det ordentligt. Men hvar
är herr Nemlich?»
Ja, hvar var herr Nemlich. Det visste ingen, icke
ens herr Nemlich själf, det visste blott Gud, och äfven han
blott om han kastade en tillfällig blick på den allra
krångligaste gatan i Triest, ty det var en alldeles öde trakt. Här
stod herr informatorn med ansiktet mot en mur i ett slags
återvändsgränd och kunde hvarken komma fram eller tillbaka;
icke framåt för murens skull och ej tillbaka för en
skara tiggare, hvilka mycket riktigt betraktade honom som en
främling och därför ville beskatta hans börs, sedan de
manövrerat honom in i återvändsgränden.
Herr Nemlich var till en början ytterst förlägen; men
det varade icke länge, förrän han grep till det bästa medlet
mot en sådan belägenhet: han ställde sig med ryggen
mot muren, höll ett par slantar i luften och utropade:
»Aquila nero! Aquila nero!» tills slutligen en halfvuxen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
