Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansiktsdel var något långt utdragen, och kring det vackra
knapphålet hade samma skräddare sytt en del fransar, hvilka
han dock i sitt oförstånd insmort med all möjlig smörja.
Korteligen, han såg ut, som om min vän apotekaren, doktor
Grischow i Steenhagen — han lefde då ännu — tagit den
dummaste af alla gardeslöjtnanter, skurit sönder honom i
små remsor, kastat honom i en destillerkolf, destillerat om
honom tre gånger, därefter tapppat honom på buteljer, hält
två skräddaregesäller till — och därefter sålt honom som
kräkmedel.
Det är tämligen stark tobak, skall helt säkert mången
säga, och jag säger det också, men mamma Groterjahn var
ej af den åsikten, ty hon hade ej väl blifvit varse herr
baronen, förrän hon rusade emot honom, och — här måste
jag likväl medge, att bildning är någonting skönt — hade
icke bildningen varit så djupt rotad hos henne som den
var, så skulle hon fallit honom om halsen och kysst honom,
icke för sin egen skull, nej, för Helenas!
»Min Gud, herr baron, herr baron ...!»
»Ah!»
»Herr baron, hvilken öfverraskning!»
»Ah!»
»Herr baron, hvad förskaffar oss denna lycka?»
»Ja, lycka,» sade Anton.
»Famos, äh!»
»Hur är det möjligt, att ni ... — herr baron, här — är
min dotter Ellen ...»
Därmed ville hon nu föreställa honom sagda dotter,
men hon hade genom detta sammanträffande blifvit så
upprörd, att hon misstog sig om händerna och i stället för
Helena fick hon tag i Pauls näfve, och innan hon märkte sitt
misstag, stod den slyngeln framför herr baronen, betraktade
honom nedifrån och upp samt utbrast: »Det är ju herr
baron von Unkenstein. Å, jag såg er redan i går. Ni stod
då i en brun paletå med ryggen vänd emot mig. Jag
sade det genast till Lena, men Lena ville ju inte tala
med er.»
Å, du olycksaliga pojke, som så skämmer bort det
allra härligaste sammanträffande! Din egen moders glädje!
Den slyngeln hade vetat det, Helena hade vetat det, och
hon visste alls ingenting!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
