Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ack, min gud, mamma, plåga dig nu inte med den
saken! Den friska luften gjorde dig verkligen godt, och
om du ville gå med mig bort till klippan, där sjöarna
bryta sig så förfärligt, så skulle du snart åter bli alldeles
frisk.»
Men fru Groterjahn lät ej lura sig, väldets tyglar hade
under de sista tjugufyra timmarna fallit ur hennes händer,
men nu tog hon dem åter till sig och höll dem åter korta:
»Ellen, mitt barn, jag vill veta hvem som bar mig.»
»Nå, då får jag väl lof att säga dig det: farbror Jahn
bar upp dig, jag lät Paul bedja honom därom.»
Hade modern haft något sinne för det klassiska, så
hade hon nu måst »hölja sitt anlete», men i stället sköto
blixtar ur hennes ögon och hon utbrast: »Mina barn,
mina egna barn sammansvärja sig mot mig med fienden till
vårt hus.»
»Ja, Helena,» sade Anton, som nu också måste för
rättvisans skull säga något, »människan skall mot fienden ...»
»Tig, du, Anton, du är skulden därtill! Hur kan du
tillåta, att den där» — och hon visade härvid på Jahn,
som helt oskyldigt vände ryggen åt dem, »bär hand på
din maka?»
Anton ville säga, att han ju icke tillfogat henne något
ondt, men Helena inföll: »Du borde tacka den gamle
mannen, mamma, för att han bistått dig och gjort det
beredvilligt.»
Men modern ville icke tacka, och då hon ville kasta
ut ännu mera vrede och gift omkring sig, råkade Paul
olyckligtvis att bli sedd af henne, och det föll henne in,
att han också var brottslig och att hon måste draga in
tyglarna äfven på honom.
»Poll!» utropade hon. »Förde du din dagbok ordentligt
i går?»
Paul blef ej litet förbluffad. Han stod just i begrepp
att skynda till sin vän Jockum, hvilken stod alldeles i
närheten med ryggen mot ett träd och ville förleda honom
eller själf förledas till något. Han svarade därför med en
kontrafråga: »Men, mamma, hur kunde jag föra dagbok, när
jag nästan i hvarje ögonblick sväfvade i fara att drunkna?»
Helena hade vid denna fråga betraktat sin mor forskande.
Anton hade gifvit ifrån sig ett sådant ljud, som han
brukade utstöta, när han ville göra invändningar, och modern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
