Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hon icke ville stöta den gamle Jahn för hufvudet, som
från långt håll stod och såg oafvändt på henne, nog af,
hon vände sig hastigt om mot herr Nemlich med förfrågan,
om han inte ville vara så artig och göra henne sällskap en
stund genom staden och upp till gamla slottet på höjden;
hon ville taga närmare kännedom om trakten och befolkningen.
Naturligtvis! Det förstås! Herr Nemlich var genast
tillreds, men såg likväl med osäker blick bort till fru
principalskan, huruvida hon ej hade något att befalla. Modern
var för svag att gå med, och baronen var för slug att gå
med, emedan han visste, att den, som ville ha dottern,
måste hålla sig till modern, han stannade därför kvar.
Helena och herr Nemlich begåfvo sig i väg. Herr
Nemlich vadade ända till knäna i idel hänryckning, icke för
stadens och traktens skull, utan för sällskapets och den
visade utmärkelsens skull.
Han kände visserligen af lille Cannabich, att Ragusa
fordom varit en republik och att Montenegro, hvilket låg
tätt intill, så till sägandes ännu var det, och nu höll han
en storartad föreläsning för Helena öfver hvad en republik
egentligen var för något, och kom till den slutsatsen, att
Mecklenburg också måste bli republik, och det var visst
inte så långt ifrån att bli det, det var på god väg, ty man
hade ju redan landtdag, och han och Karl Bennewitz och
Kristian Schult och Ferdinand Schröder hade redan för sju
år sedan sagt, att så skulle gå, innan de ännu varit på
seminariet.
Helena hade ej profiterat mycket af denna vishet, hon
hade stått tyst och sett ned i bränningarna, där bölja på
bölja, liksom om hvar och en vore en kil, borrade sig väg
mellan klipporna och därefter reste sig med sina hvita hufvud
i fullt raseri upp mot det gamla tornet å fästningsverken,
som om de vore kallade att utplåna detta gamla tecken af
en försvunnen makt och ännu en gång bevisa, att intet
människoverk, huru fast dess grund än är, kan bestå inför
naturens makt.
En dylik syn väcker vemod och smärta i ett människobröst,
och när den unga flickan vände sig om mot lugnare,
fredligare, solbelysta utsikter, där intet raseri och ingen
kamp bröt sig, talade hon varmt och vekt till herr
Nemlich, som nu äfven gjort slut på den mecklenburgska
republiken, och frågade honom om hans föräldrar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
